Jessica Chastain spelar socialarbetaren Sylvia (Jessica Chastain) som är nykter alkoholist och ensamstående mamma.
Drama
Titel: Memory
Visas på: Filmstaden, Fyrisbiografen
I rollerna: Jessica Chastain, Peter Sarsgaard, Brooke Timber
Regi: Michel Franco
Speltid: 100 min
Betyg: 3
Jag har svårt att tänka mig en mer intetsägande titel än “Memory”. Inledningsvis verkar filmen också leva upp till sitt namn, med glåmig estetik och intetsägande karaktärsbeskrivningar. Men regissören Michel Franco ("Sundown", "Smärtgränsen") har tidigare visat prov på hur man effektivt vänder ut och in på publikens förväntningar, och ”Memory” blir inget undantag. Vi möter socialarbetaren Sylvia (Jessica Chastain) som är nykter alkoholist och ensamstående mamma. Traumatiserad av någon form av övergrepp lever hon en försiktig tillvaro bakom dubbla lägenhetslås och ett ordentligt inbrottslarm.
Filmen är övertydlig på somliga punkter samtidigt som den utelämnar annan information som brukar anses vital. Pusselläggandet i åskådarens hjärna bidrar till såväl förhöjd sinnesnärvaro som ett märkvärdigt sug. Snart introduceras också filmens enigma: på väg hem från en stel gymnasieåterträff förföljs Sylvia av en mystisk man, Saul (Peter Sarsgaard). Denna inledningsvis oangenäma bekantskap blir katalysatorn till ett välkommet reningsbad. Det finns något thrillerartat i inramningen - de utportionerade ledtrådarna skapar förväntningar om ett mysterium. Vad som i stället presenteras är en näpen kärlekshistoria mellan vuxna. Sarsgaards rolltolkning är mjuk och lyhörd, i fin kontrast till Chastains tillknäppta motspel. Bägge gör ett förträffligt arbete med små medel.
Det är uppenbart att “Memory” avser vara en film med örat mot rälsen, som skildrar verkliga människor med reella problem. Samtidigt hyser regissören en påtaglig förkärlek till övermåttan konstruerade händelseförlopp. Det är exempelvis en film där människor går hem till varandra när de vill någonting, som om telefonen aldrig uppfunnits. Diskrepansen mellan realism och konstruktion är till klar fördel för berättelsen, det är just denna förskjutning som ger filmen sin särart. Den osannolika intrigen och de plötsliga känslostormarna tycks hämtade ur en melodram av Douglas Sirk. Och Sirk ville ju vid sidan av ett stiliserat filmspråk, också säga något om sin samtid och om klasskampen. Jag är tacksam de gånger Franco, liksom här, håller sig undan från de stora anspråken och allegorierna. Den tillsynes lilla berättelsen upplevs stor tack vare sin detaljrikedom.