Ur popfenomenet Those dancing days sprang för tre år sedan punkpoptrion Vulkano, där medlemmarna Cecilia Efraimsson, Lisa Pyk Wirström, och Rebecka Rolfart kunde leva ut alla de impressionistiska rockdrömmar som inte fått plats i det tidigare bandet. ”Primalskrik, trumma och bas!” – så skrev PSL:s Per Sinding Larsen efter en lyssning på bandets första demo 2011, en beskrivning så god som någon av ett band där sångerskan lyckas med den halsbrytande akten att också vara trummis. Med sig på resan fick Vulkano också skådespelerskan och regissören Alexandra Dahlström, som i långfilmsregidebuten ”All we have is now” följer Vulkano genom åratal av drömmar, spelningar, uppbrott och frisyrbyten.
En sak står klar redan från början – ”All we have is now” har inte den minsta lilla ”Some kind of monster”- potential (Metallica-dokumentären från 2004, där bandmedlemmarnas gamla och nya oförätter tröskas igenom med hjälp av en inhyrd terapeut). Inte ens basisten och gitarristen Rebeckas avhopp kan på riktigt rucka tjejernas genuina bandgemenskap, i alla fall inte enligt vad kameran visar.
Det pratas ut à la moget, gråts i spridda skvättar och räknas ned till den allra sista spelningen som en trio. Alla som någonsin närt musikerdrömmar, inklusive undertecknad som bankade trummor i diverse gymnasieband på den tiden rockande tjejer var mer sällsynt än ett förstahandskontrakt, kan med råge känna igen sig i bandmedlemmarnas drömmar om skivkontrakt och scenpepp. Lisas kommentar om att ”alltså jag är ingen person som kan ha ett fast jobb” definierar inte bara ”All we have is now”, utan även en hel generation av sena åttiotalister som i mycket dissat nio till fem-tanken.
Berättelsen om Vulkano som i början saknar lite av berättarmässig styrsel blir starkare under filmens gång, även om man då och då hade önskat lite mer dramaturgisk uppstyrning och lite mindre ”sköna häng”-klipp. Men Cecilias, Lisas och Rebeckas förehavanden engagerar och griper tag i. Tristare är då att fotot tidvis är rätt dåligt, i synnerhet i början av filmen då budgeten förmodligen var lika med noll.
Visst går det att göra dokumentär med enkla medel - jämför med exempelvis mobilfilmade ”En enastående studie i mänsklig förnedring” från 2008 - men då krävs lite mer riktning än i ”All we have is now”. Mest glimmar det till under spelningarna där Vulkanos fulla potential som energisprakande tajt liveband får blomma ut i storformat, i klipp som gärna hade fått vara både fler och längre.