Halvvägs mellan 70 och 80 är det naturligt att blicka tillbaka och summera. I fallet Tom Jones har detta manifesterat sig i en hyllad självbiografi samt fullängdaren ”Long Lost Suitcase”. Både i boken som coverskivan utforskar Jones sina musikaliska rötter och låtarna från årtiondet som formade en då purung ”teddy boy” – ”the swinging 50s”.
Sammantaget innebar detta en stadig diet (oftast via Radio Luxemburgs kultförklarade radiovågor) bestående av banbrytande blues- och R&B-röster från andra sidan pölen såsom Little Richard, Solomon Burke och, förstås, Elvis Presley. Med några få undantag tillägnad de mest obligatoriska hitsen är Sir Tom Jones hela Botan-konsert en kompromisslös hyllning till 50-talets guldkalvar.
I det nuvarande musikaliska klimatet är det svårt att inte beundra upplägget, som långt ifrån alltid är särskilt publikfriande. För det är ju ändå det ryktet han dras med Jones, som en showman som mästerligt klarar av balansgången mellan gentleman och smörsångsdiva. Istället inleder 76-åringen avskalat, endast kompad av gitarrist och trumslagare, med att långsamt veckla ut sina välsignade stämband till John Lee Hooker-klassikern ”Burning Hell” framför en helsvart backdrop. Omgående blir man påmind om den vita grabben från Wales med den svarta rösten som snabbt utvecklades till ett värdigt brittiskt komplement till BB King.
Jag hade önskat att Jones stannade i det minimalistiska formatet lite oftare under kvällens gång. När väl Jones kompetenta åttamannaorkester fyller ut scenens samtliga kvadratmetrar fastnar man dessvärre rätt många stunder i repetitivt countrygung och oförlöst träskrockriffande. Paradoxalt nog är det när Jones klär sina egna låtar i R&B-kostym som de utnötta hitsen får ett helt nytt liv.
”Sexbomb” låter för första gången sexig på riktigt, ”Delilah” får välbehövlig ny luft under vingarna och ”It’s Not Unusual” är så långt ifrån en lättsam resereklamsjingel man kan komma.
Med ett scenbygge som i afton uteslutande intas av män, män och idel män är det åtminstone en liten tröst att spår från Gillan Welch, Odetta och rockens verkliga vagga, Sister Rosetta Tharpe, finns inräknade i repertoaren. Alla höjdpunkter, tillsammans med funkiga Prince-tolkningen ”Kiss” och ett av de bättre James Bond-teman som producerats, ”Thunderball”.
Så, hur brunstig är ”Tjuren från Wales” årgång 2016? För det mesta faktiskt lika potent som om året varit 1965. Rösten sviker honom aldrig, men den kunde stundtals paketeras bättre.