Vid 17 års ålder blir herrgårdsfröken Effi Briest bortgift med den mer än dubbelt så gamla baronen von Instetten. På bröllopsnatten blir hon i stort sett våldtagen och det kärlekslösa äktenskapet leder henne in i en kort förbindelse med major von Crampas. Denna händelse får fatala konsekvenser för Effi.
Det låter som en typisk roman från det sena 1800-talet; starka känslor, dramatiskt förlopp, miljöer från de besuttnas liv, . .
Romanen har filmats ett antal gånger. Rainer Werner Fassbinder gjorde den mästerligt 1974 i en svartvit version med Hanna Schygulla i huvudrollen. Den filmen kom nyligen i en box med Fassbinders filmer och håller gott att se om igen. Och igen.
Regissören Hermine Huntgeburth har arbetat i huvudsak med tv-produktioner tidigare, förutom den till pekoral gränsande spelfilmen Den vita massajen. Det märks i hennes tolkning av Effi Briest också. Den är filmad i det storslagna formatet cinemascope, vilket skickligt utnyttjas i några exteriörscener, särskilt vid havet. Men oftast arbetar hon med nära bilder där tekniken inte utnyttjas alls. Det blir dock en hel del vackra bilder: den inledande balen är till exempel sedvanligt snygg med prunkande klänningar och färggranna uniformer.
Skådespelarna är perfekta i rollerna. Julia Jentsch visade sin storhet redan i Sophie Scholl och fortsätter här, hon är en suverän Effi som går från hunsad och tyst väluppfostrad till ett slags rebell i societeten. Där har Hermine Huntgeburth också på gott och ont gjort en mer modern Effi. Den vinner på upprorslusten men tappar i tidskänslan.
Sebastian Koch, som var ledande i De andras liv, som von Instetten får fram allt det som var typiskt för tidens mansroll. Han är stel, känslokall och plikttrogen, men inte ond innerst inne. Misel Maticevic som kvinnojägaren von Crampas blir en katalysator som man kan tycka att Effi borde se igenom. Apotekaren Herr Gieshübler (också han fint spelad, av Rüdiger Vogler) är den mest sympatiske figuren, möjligen för att författaren Theodor Fontane själv försörjde sig i det yrket.
Huntgeburth gör en film som är bitvis lysande och tragiskt vacker. Tyvärr slarvar hon en del på vägen och lämnar oknutna trådar efter sig: varför ?spökar? det i Effis hus, har det varit något mellan hennes man och husan, vad hände med kinesen, är Effis man egentligen kär i hennes mor, och så vidare?
Det är lite synd på en god historia som kunde ha blivit bättre, särskilt med det gripande skådespeleriet.