Ensemblen med det storslagna namnet Sveriges Kammarsolister gästade på måndagskvällen Kammarmusikföreningen. Programmet upptog verk av sinsemellan mycket olika slag men samtliga med klart publiktycke. Det första var ett urval ur Bachs Goldbergvariationer, ursprungligen skrivna för cembalo men numera gärna framförda på piano och för evigt förknippade med Glenn Goulds båda legendariska inspelningar. Ikväll serverades de i den rysk-amerikanske violinisten och arrangör Dmitry Sitkovetskys arrangemang för stråktrio. Kammarsolisterna spelade nästan impressionistiskt, lätt gungande och med små tempoförändringar inlagda. Jag är inte helt entusiastisk över tolkningen; jag föredrar ett rytmiskt mer bundet, klassiskt framförande, men det skulle jag säga är en smaksak. Bachs musik trollbinder även när den ges ett oortodoxt framförande.
Desto mer gillade jag Daniel Fjällströms inte ens årsgamla Folkmusiksvit. Bland satsernas beteckningar slog vissa en brygga till barocken (Courante, Sarabande) medan andra planterade sig stadigt i den svenska folkmusiken (Polska och Bröllopsmarsch). Citat från den svenska folkmusikskatten blandades med helt nya och spännande melodier, sinnrikt och konstnärligt sammanflätade med en glimt i ögonvrån. Musiken minde om folktro och folksagor och musikernas kraftfulla spel lät oss ana övernaturliga väsen från skog och lid. Detta verk kommer att bli en klassiker – om det inte redan är det.
Efter pausen väntade huvudnumret. Trion, nu förstärkt med Peter Friis Johansson på piano, framförde Dvořáks pianokvartett nr 2 op 87 i Ess-Dur med en sällan upplevd spelglädje som nästan slog knockout på åhörarna. Verket rymmer otroligt mycket musik och musikerna gladdes tydligt åt att spela det och ta tillvara alla dess möjligheter. Dramatik och bravur dominerade i första satsen, där musikerna bjöd på perfekt nyanserat och samstämt spel och särskilt Peter Friis Johansson och Isabelle Bania excellerade i spel mot varandra. I den andra glänste Amalie Stahlheim med sin underbart vackra gestaltning av det sångbara lentot. Andante grazioso i tredje satsen innehöll dansanta motiv, ibland nästan wienerklingande, som avbröts av känslosamma utbrott; och till sist så den brusande, översvallande finalen. Alla dessa skiftande musikstilar och känslor tolkades överdådigt av de fyra unga artisterna som genom hela verket utmärkte sig genom utsökt klang, precision och balans mellan stämmorna. Det var en fantastisk upplevelse och stående ovationer var ofrånkomliga.