Det är en av mänsklighetens största frågor, ett filosofiskt problem som vänts och vridits på så länge vi haft förmågan att reflektera över vår egen situation och plats i världen: Har människan en fri vilja? Det är en fråga så enorm att man inte vet om man ska anse det genialt eller dumdristigt att försöka göra lättsam musikteater av denna grundläggande gåta. Men det är i alla fall vad Erik Gedeon gett sig på att göra. Han står för såväl text, musik som regi i denna musikspäckade komedi som väl, om man ska gå slutsummeringen i förväg, lutar mer åt det dumdristiga än geniala.
Upplägget är emellertid ganska lyckat.
Aksel Morisse spelar en skådespelare som repeterar en pjäs om en person som rånar ett gammalt par och i flykten dödar ett litet barn. Skådespelaren hamnar i en kris när han inser att mördaren han spelar kanske inte haft något val. Han är ju bara ett offer för omständigheterna, sitt arv och sin miljö. Och om det är så att vi i själva verket inte styr våra egna liv, är vi då inget annat än viljelösa skådespelare i det kosmiska dramat? Här öppnar många teatrala metaforer upp sig och Erik Gedeon tar dem hela vägen. Meta är bara förnamnet.
Gedeon har främst vänt sig till naturvetenskapen, närmare bestämt hjärnforskning och kvantfysik, i sin jakt på svaret på den fria viljans gåta. Det ger många spännande uppslag och resulterar i ett antal komiska scener. Men det är synd att han inte vänt sig i lika stor utsträckning till filosofin eller teologin, som har minst lika mycket väsentligt att säga om dessa frågor. Nu känns hela problematiken alltför ensidigt behandlad.
Föreställningen fungerar som bäst innan paus. Här finns flera scener och nummer som är smått lysande. Emelie Wallberg är underbar som den teaterälskande hjärnforskaren som gör en ekvilibristisk sångduell mellan Albert Einstein och Niels Bohr. Scenen när Lolo Elwins terapeut besitter en teaterrepetition är riktigt rolig. Aksel Morisse gör sin krisande skådespelare med en perfekt avvägd komisk desperation.
Efter paus tappar dock föreställning nästan helt i fokus. Den finessfyllda humorn från första akten blir nu till en rad ganska tomma sketcher. Den intelligenta driften baserad på kvantfysik och hjärnforskning reduceras till att klä ut Hitler i klänning. Och de smarta metaperspektiven blir till ännu en trött Hamletimitation med dödskalle och allt. Så även om ”Den fria viljan” innehåller en del lysande enskildheter blir den i slutändan en alltför splittrad och ofokuserad föreställning.