Samtidens teaterpublik känner kanske mest igen namnet Sarah Bernhardt på en bakelse (chokladtryffel på nötbiskvibotten), och på en pion eller möjligen som motiv i art noveaumålaren Alfons Muchas vågrörliga bilder. Det är inte säkert nästan någonting av vad teaterhistorikerna tror sig veta om Sarah Bernhardts liv. Hon var en storskarvare av rang, lyckades till exempel få franska hederslegionen med att skapa en helt ny och mera fransk bakgrund åt sig än vad hon förmodligen hade. Men att hon var förra sekelskiftets mest kända skådespelare är alldeles sant.
Hon var född på 1800-talet och blev den första kvinna som gestaltade Hamlet i Shakespeares pjäs. Hon kom att turnera både i Europa och i USA med egna teaterföreställningar. Dessutom vittnar ett utomäktenskapligt barn med en belgisk prins och ett äktenskap med en grekisk skådespelare som dog ung på grund av narkotikamissbruk om ett stormigt privatliv.
Att gestalta allt detta med två skådespelare i en stående scenbild, det kräver en hel del av alla inblandade. Och tyvärr blir det aldrig riktigt intressant på Stockholms stadsteaters lilla scen. Scenbilden är en brygga ställd på en faktisk vattenspegel. På den finns en schäslong för den åldrade stjärnan Sarah Bernhardt, gestaltad av Claire Wikholm. Det är en plats för henne att vila på och för att utdela order till den hunsade sekreteraren Georges Pitou, spelad av Åke Lundqvist.
I fonden finns en molnig himmel som följer dagens och stämningarnas skiftningar med hjälp av ljussättningen. Det är snyggt gjort.
Båda skådespelarna på scenen har en lång gärning bakom sig inom teater och film. Men det är faktiskt lite svårt att uppfatta vad de säger och deras scenerier är för enahanda. Det blir helt enkelt tråkig teater. Åke Lundqvist sliter med sin buttre Pitous motvilliga insatser med att gestalta röster ur Sarah Bernhards förflutna när han ska skriva ner hennes minnen. Claire Wikholm domderar som den åldrade skådespelaren och varierar från liggande till stående kämpande med träbenet. Det gnistrar aldrig till i deras samspel.
Egentligen ska väl föreställningen vara en summering av ett konstnärsliv, men det som möjligen når fram är dödsrädslan och vemodet över att något ohjälpligt är förbi. Slutrepliken ”Är inte ni rädda?” slungar Claire Wikholm ut som ett spjut mot publiken och för några korta sekunder har den enkla frågan gjort just den situationen allmängiltig. Men eftersom delarna är större än helheten denna gång så blir föreställningen en trist besvikelse.