UNT:s recensent Björn G Stenberg vet många jullåtar han hellre skulle slippa än just Ujes.
Konsert
Uje Brandelius
Katalin
Tisdag 3 december
Betyg: 4
Från en man som fått sitt unika namn efter inledningsbokstäverna från sina föräldrars namn, har tre olika mammor till sina barn, gjort film och barnböcker, varit med i Mello, fått Guldbaggar och sjunger att han har ”ett självhävdelsebehov som aldrig har gått över” ska man förstås inte förvånas över att Uje Brandelius dessutom gjort en suverän julshow. Låt vara att han kallar den ”Våra minst älskade julsånger”. Men jag vet många sånger jag hellre skulle slippa och kommer de här ut på plattformarna kan flera bli nog så omhuldade.
Fast de ska förstås helst sjungas av honom själv. Ibland kan man bland alla komiska poänger glömma vilken fin röst han har. Han hade – om han velat, fast högst otroligt – kunnat turnera med de traditionellt förväntade låtarna. Men, vilken förlust det hade varit.
Ambitiöst nog har han inför denna miniturné (vad jag fattat det som bara fem konserter) skrivit en rad nya sånger. Ett par tre är återanvändningar, men i övrigt är det skinande nytt. Han inramas av tre musikanter på trummor, enkla syntar samt Therese Hörnqvist på sång. Ett envist rött draperi bakom bandet ger julkänslan.
Uje Brandelius hade varit en sensation om han verkat på 70-talet. Han borde vara det nu också. Kombinationen av innerligt varma texter och slagkraftig retorik är alltför sällsynt.
Han är en mästare på mellansnack. Eller, det är oklart om det är låtarna som är andningshål för hans prat. Han är oemotståndligt rolig, även när det kommer till riktigt allvarliga saker. Sant eller inte, han säger att han tagit hjälp av AI för showen. Formuleringarna kan definitivt vara digitalt genererade med all sin komiska styltighet, men likaväl hans egna. Den påstådda AI:n återkommer i alla fall hela tiden till vad den kallar ”Ujes säregna humor”.
Även en julshow måste ha sin gitarrhjälte, förlåt, synthjälte.
Så säregen känns den ändå inte som, men originell. Po Tidholm liknande honom vid Tage Danielsson. Det ligger något i det men Uje står helt på egna ben. Det är sällan man blir så både road och berörd av ett framträdande. Brandelius väjer inte för de svåra sakerna och låter inga företeelser komma undan utan ett skratt.
Han och bandet avslutar med ”Min tur att dö”. Vi ska hoppas att det dröjer länge än, det finns mycket kvar för honom att ta tag i. Med floskelbingon ”Gott nytt år” visar han på ett liv efter jul. Påsken och midsommar väntar på sin kongeniala uttolkare de också.