Ända sedan medeltiden har kristna kommit till Jerusalem för att gå längs Via Dolorosa, Smärtans väg. Pilgrimsvandringen består av fjorton stationer, där man kan följa i Jesu fotspår, från dödsdomen till begravningen.
14-åriga Maria vet mer om Golgatavandringar än de flesta tonåringar i den tyska småstad där hon bor. Hennes familj ser vanlig ut på ytan, men lever efter stenhårda dogmer i en katolsk utbrytargrupp. Under konfirmationsundervisningen får Maria lära sig att hon ska bli en ”Guds soldat” - hon ska inte bara ansvarar för sin egen frälsning utan också för alla andra människors. Det kristna korset vilar tungt på hennes smala axlar.
Samtidigt kämpar Maria med att hitta sin egen identitet i alla påbud och förbud. Hon får kontakt med en pojke i skolan. Hon oroar sig för sin lillebror Johannes som är fyra år men inte pratar. Hon längtar efter att känna sig älskad av sin stränga och grälsjuka mamma. Och i detta febriga sökande efter mening föds en ödesdiger idé - att hon ska ge sitt liv för Gud.
”Marias väg” fick manuspriset på årets upplaga av Berlins filmfestival, och det är på flera plan en imponerande film. Lea van Acken gör en fantastisk insats som den hårt pressade Maria, och hennes smärtsamt fina spel balanserar upp filmens mer parodiska element (som att Roxettes ”The look” får symbolisera satanisk popmusik, och att mamman bara är marginellt mildare än Piper Lauries bindgalna modersgestalt i 70-talsklassikern ”Carrie”).
Filmen är också ett synnerligen väl utfört stilexperiment. Regissören Dietrich Brüggemann låter Maria göra en egen Via Dolorosa-vandring, där de fjorton stationerna blir fjorton scener. Samtliga är filmade i en enda tagning och i nästan alla scener står kameran stilla och betraktar handlingen. Publiken får ett titthål in till det som återstår av livet när religionen tvättats ren från medmänsklighet, tolerans och förlåtelse: ett rent helvete.