OD ville göra så mycket denna gång av sin Serenad, vårkonsertens charmiga lillebror. Det var körklang, fredsbudskap, vissång, folkmusik och ännu mer, presenterat i en hisnande kameraåkning från ett globalt till ett individuellt perspektiv. Det spretade lite men blev sammantaget en fin och gripande upplevelse.
Vårt lands tvåhundraåriga fred är förvisso värd att uppmärksamma och framför allt att vara tacksam för. Som en tankeställare framförde kören två mörka sånger om döden, Il brivido av Marco Enrico Bossi och Per un morto av Ildebrando Pizzetti. Särskilt den förstnämnda ställde mycket höga krav på precision och styrkeväxling vilka uppfylldes med råge.
Peter Wallensteen reflekterade över konflikter i världen. Han nämnde två svenskar som båda lämnat betydande bidrag till freden: FN:s generalsekreterare Dag Hammarskiöld och statsminister Christian Lundeberg vilken fann en fredlig väg ut ur unionskrisen 1905. Som en lyckad musikalisk illustration följde två av Hammarskiölds tonsatta dikter, Rautavaaras Så var det och Sparre Olsens Vägen vilka sjöngs med stor inlevelse. Den allvarsamma musiken förstärkte den vånda hos författaren som texterna förmedlade. Särskilt berörde det senare stycket med mäktig körklang och sina upprepningar av diktens stränga budskap.
Via mäktig körklang i Ave Maria av Franz Biebl och lysande tenorsolon i Selim Palmgrens Sjöfararen vid milan, gled kören in på kvällens andra tema, folkmusik och vissång. Först en kul tungvrickande Nordic polska med dragspel och fiol, en syntes av två spelmanspolskor i körarrangemang av Anders Edenroth. Så den älskade Helgdagskväll i timmerkojan med fin barytonsolist. Och så kvällens andra gäster, Sofia Karlsson, och Sofie Livebrant, ikväll utmärkt pianist samt förstås tonsättare till Dan Anderssons texter Du liv och Mot ljuset. Att höra Sofia Karlsson sjunga Du liv, en av skaldens mörkaste dikter, är en upplevelse, hennes sång, arrangemanget av dikten och Sofie Livebrants tonsättning lyfter texten och ger den en ny dimension. Musiken samverkar med texten även i Mot ljuset, en översättning av en dikt av Baudelaire, där en stark längtan till något högre dominerar över ledan vid livets otillfredsställande villkor.
Möjligen kunde man efter detta tycka att allsång av en skotsk folkvisa var en udda avslutning men det var trevligt det också.