Hur gör man för att få biopubliken att ta övernaturlig vidskepelse och religiöst mumbo jumbo på allvar? Jo, man placerar de ockulta fantasierna i en realistisk kontext.
Polisen Ralph Sarchie jobbar natt i New York-stadsdelen Bronx. Medan vanliga familjer sover är det han och en tuggummituggande kollega med bakåtvänd keps som håller gatan ren från bus.
Det är en sjabbig verklighet där hallickar och knarklangare stryker omkring i skydd av mörkret. Poliserna drar dåliga skämt och cynismer för varandra, ett sätt för dem att hantera all skit som de tvingas röja upp i. Så långt är det tämligen trovärdigt och vardagsnära.
Men när de larmas till något de tror är ett vanligt fall av ”våld i hemmet”, hamnar de i en allt mer besynnerlig och skräckinjagande spiral av oförklarliga fenomen och diabolisk ondska.
Den religiösa symboliken och demonerna introduceras varsamt, steg för steg. När hjälten väl konfronteras med ondskan i ett oförblommerat inferno av blod, ångestskrik och våld, då har man redan vaggats in i föreställningar om att det kanske inte bara finns mördare och kriminella element att oroa sig för där ute, utan även onda andar.
Blandningen mellan traditionell polisfilm och ockult skräck fungerar förvånansvärt väl. När Sarchie, mitt i den grå polisvardagen går ner i en mörklagd källare och hör underliga ljud väntar man på chockeffekten, som givetvis också kommer, när man minst anar det.
De morbida och förvridna upplevelserna på nattpassen kontrasteras effektivt mot Sarchies stilla familjeliv, en fast punkt i tillvaron som han efterhand ändå får det allt svårare att känna sig trygg i. Han går igenom tvivel och förtvivlan. Han närmar sig en sorts religiöst återuppvaknande, något som ger karaktären ett visst djup.
”Deliver us from evil” är dock inget individualpsykologiskt drama utan främst en skräckfylld och konventionellt konstruerad thriller med besvärjelser på latin, äckliga kadaver och exorcism. I stället för musik förlitar sig filmproducenterna på allehanda gurglande, väsande och knarrande ljud. Man får hela tiden känslan av att något övernaturligt är närvarande.
Samtidigt finns det en hel del onödigt som stör. Varför envisas de besatta med att citera The Doors? Varför regnar det precis hela tiden?
Framför allt ställer jag mig frågande till hur detta kan vara ”inspirerat av en sann historia”. Om ens 10 procent av det här vore sant skulle det kullkasta hela vår världsbild.
Här finns få lärdomar att dra om verkligheten, men desto fler fria fantasier att frossa i för den som förmår förbise från fakta.