Att höra Neil Young med jazzstorband känns lika malplacerat som när Brian Wilson försökte göra en Frank Sinatra-skiva. Eller som typisk karaoke, lätt patetiskt - när den tjusiga orkestern drar åt ett håll och Youngs något vingliga röst åt ett annat. Men låtmaterialet är utmärkt, vilket framgår av bonusspåren med alla skivans låtar i avskalade, hjärtevärmande demoversioner. Då är det plötsligt klassisk Neil Young, intimt och självutlämnande i skuggan av skilsmässa och nyfunnen kärlek, i låtar som ”When I watch you sleeping”. Och med en obruten uttryckskraft i rösten, i nivå med hans allra tidigaste skivor.
Bästa låt: “When I watch you sleeping (solo)”
kultur@unt.se