Jens Odlander ska egentligen följa med zoologer och kolla på elefanter. Men klockan 22.07 får han ett sms om att två svenska journalister har kidnappats i Ogadenprovinsen. Det blir inga elefanter. Att Odlander, som då var ambassadör i Etiopien, var på rätt plats vid rätt tid är inte så mycket att diskutera. Inte heller att han skriver en bok där hans egen roll framstår som central i den komplicerade politiska process som ledde fram till frisläppandet av Johan Persson och Martin Schibbye. Skriva bok är väl vad alla som är på rätt plats vid rätt tillfälle gör nuförtiden.
Odlander beskriver situationen i Ogaden som ”en av världens minst rapporterade konflikter”. Han slår fast att Ogaden är en farlig plats där hjälparbetare och diplomater måste följa etiopiska bestämmelser, samt ha väpnad eskort. Hans upptakt till boken blir på så sätt en syrlig kritik av Perssons och Schibbyes journalistiska projekt: ”De har haft tur och samtidigt betett sig oskickligt”. Turen består i att de inte har blivit dödade. Det är alltid lätt att vara efterklok, men visst går det att fundera över hur väl insatta Persson och Schibbye verkligen var, men mer intressant är vad de gav sig iväg för att skildra: oljeutvinningen i Ogaden.
I förordet till Johan Perssons och Martin Schibbyes egen reportagebok, ”438 dagar”, skriver Jan Guillou att de åkte för att kunna skildra hur ett svenskkontrollerat misstänkt ”skurkföretag”, Lundin Petroleum via sitt bolag African Oil, utvinner olja i Ogaden. Det är, som bekant, ett bolag som har haft utrikesminister Carl Bildt i styrelsen. Detta var upprinnelsen till varför Persson och Schibbye riskerade så mycket: ett journalistiskt måste.
I boken gör Persson och Schibbye, något oväntat, en koppling mellan hur Lundinbröderna och frilansjournalister resonerar: ”De söker sig till krigs- och oroshärdar som UD varnar för och som de etablerade bolagen inte vågar bedriva någon verksamhet i, medvetna om att de ger sig ut i en juridisk träskmark där det är lätt att trampa snett.” Att de själva tog det avgörande beslutet att åka berodde på behovet av att med egna ögon se konsekvenserna av internationella oljebolags verksamhet. De använde ONLF-gerillan som ”en sorts resebyrå”, eftersom det inte fanns något annat sätt att komma igenom den etiopiska militärens kontroller.
Deras perspektiv skiljer sig på så sätt från Odlanders: där de ser sig tvingade att åka ser han naiva journalister med bristande koll på läget. Anna Roxvall, Perssons och Schibbyes journalistkollega i Sverige, råkar ut för en del kritik från Odlander. Han ifrågasätter hennes strategi att försöka få medial uppmärksamhet kring deras fall. Det hon tror ska hjälpa dem, menar Odlander istället kan ”provocera etiopierna i detta mycket känsliga läge”.
Kanske finns det dock någon som kan reda ut situationen. Det visar sig vara Odlander själv. Han sätter sin tilltro till tidigare kontakter med premiärministern och ”de timmar jag tillbringat med Meles Zenawi i givande samtal om politik och ekonomi”. Det är inte så att jag vare sig betvivlar eller vill undervärdera Odlanders roll i frisläppandet av Persson och Schibbye. Det är bara det att han själv är så oerhört mån om att lyfta fram sin egen roll. Eller påpeka att andra, som Carl Bildt, har uppmärksammat hans betydelse. Hans framhävande av sin egen betydelse ställer sig i vägen för läsningen.
Samtidigt finns andra reflektioner som är betydligt mer intressanta. Som när Odlander tar upp att ”vi i omvärlden” inte uppmärksammade den systematiska förföljelsen som den etiopiska regeringen inledde mot journalister, oppositionella och oliktänkande tidigare under 2011, innan Persson och Schibbye tog sig in i landet. Omvärldens oförmåga (eller ovilja) att se och agera mot detta förtryck och den hårdnade repressionen går inte att komma ifrån.
Det finns ett annat spår som fascinerar mig i Odlanders bok, fast det nog inte alls är meningen. Det är rapporterna från de internationella extremprivilegierade miljöer som befolkas av diplomater, ambassadörer och politiker. Det är en rätt sluten värld där det är svårt att få en inblick, men Odlanders bok bidrar till att den världen blir synlig. Men det visar sig att det vi får veta inte alltid är särskilt smickrande. Jag studsar till när han rakt ut skriver en mening som den här: ”Det finns något servilt asiatiskt över den etiopiska kvinnan, även om hon snabbt frigör sig i städerna”. Om det är den blick som ambassadörer har på kvinnorna i landet där de verkar är det verkligen dags för internutbildning på UD om kön och postkoloniala perspektiv.