Den unge författaren Marcus Goldman drabbas av skrivkramp efter en succéartad debut. Ett och ett halvt år efter att ha benämnts "den amerikanska litteraturens nya kelgris" stämplas han som "förlagsbranschens segaste snigel". Desperat söker han råd hos sin gamle universitetslärare Harry Quebert, som 1975 nådde klassikerstatus med den dystra kärlekshistorien "Roten till det onda", en topp han senare aldrig nått igen.
I Queberts puttriga hemstad i New England gör Goldman en olustig upptäckt – Queberts mästerstycke har verklig grund i en kärleksaffär som den då 34-årige Quebert hade med den 15-åriga flickan Nola Kellergan, som före bokens utgivning försvann under oklara omständigheter.
När Kellergans kvarlevor hittas nedgrävda i Queberts trädgård skandaliseras den mytomspunne författaren snabbt. Kärlekshistorien avslöjas, han går från J D Salinger-status till samhällets paria och blir huvudmisstänkt för mordet. Goldman är dock övertygad om sin läromästares oskuld och inleder en egen utredning som han även börjar skriva en bok om, en bok vi redan i romanens första mening får veta kommer att bli 2008 års största litterära jordskred.
Jag faller inledningsvis för Harry Queberts värld. Strukturen är smart och mycket ambitiös, boken består av flera lager med två huvudsakliga tidsplan i 1975 och 2008 med avstickare till andra tider. Invävt i historien finns inte bara delar av Queberts roman "Roten till det onda" utan även boken som Goldman skriver på under berättelsens gång, samt en tredje bok som senare dyker upp. Det skulle ha kunnat bli rörigt, men Dicker lyckas hålla tungan någorlunda rätt i mun, även om vändningarna hinner bli ett par för många innan historien går i mål.
Men romanen brister i andra avseenden. Författaren Joël Dicker sägs ha tillbringat delar av sin ungdoms somrar i regionen därboken utspelar sig (han är född 1985), men romanfigurerna verkar snarare klivna ur ett romantiserat amerikanskt 1950-tal och framstår alla som grovt tillyxade karikatyrer.
Platta rollfigurer går dock att leva med så länge berättelsen drivs framåt i god fart och spänningen upphålls. Vad jag däremot inte kan förlika mig med är känslan av att jag väntas förstå varför Harry Quebert blir handlöst förälskad i ett 15-årigt barn. Visst, han lider av klädsamt samvetskval, men det verkar mest handla om skam inför vad omgivningen ska tycka, att de inte ska förstå. Och romanens huvudperson Marcus Goldman är än värre, efter att ha skakat av sig det första obehaget strider han oförtrutet för att återupprätta Quebert, fanatiskt övertygad om att läromästaren först upplevt och därefter i sin roman skildrat kärlek i dess allra renaste form. Det känns rejält obehagligt.
"Sanningen om fallet Harry Quebert" är en av alla dessa romaner som på senare år sålts in till publiken med motiveringen att den redan är en succé, snarare än att det är en bra bok. På omslagets insida nämns visserligen att romanen när den gavs ut i Frankrike 2012 belönades med två prestigefulla priser, men först efter de numera obligatoriska siffrorna om antalet länder boken är såld till (mer än 30).
Och visst, schweizaren Dicker har på sina håll nått framgångar av Stieg Larsson-kaliber med sin denna sin andra roman (särskilt i Frankrike), men på andra håll verkar luften ha pyst ur hajpballongen snabbt. I USA rasade "Sanningen om fallet Harry Quebert" ut från topp tio på New York Times bästsäljarlista efter bara en vecka, troligen under stort tandagnissel på förlaget Penguin, som betalat rekordbelopp för de amerikanska rättigheterna.