Dagligen möts vi av rapporter om läget i Ukraina. Det är verkligen inget ställe man önskar sig till. Långfilmsdebiterande Miroslav Slaboshpitskys film "The Tribe" är inget som ändrar på den känslan. Det handlar om en ytterligt kärv tillvaro i utkanten av ett även annars sargat samhälle.
Vi möter Grigoriy, en döv yngling som kommer till en internatskola för ungdomar med samma problem. Här lämnas de till synes av för att på många sätt klara sig själva. Visst finns det lärare på skolan men det vuxna ansvaret och närvaron är minimal. Ungdomarna lever som i en primitiv sekt eller stam där den starkaste överlever och där många desperata sätt att förbättra den påvra tillvaron florerar. Smuggling, rån och prostitution är några av dem.
Grigoriy mobbas stenhårt tills han en dag slår tillbaka för fullt och därefter får en starkare position i gänget. Han ger sig in i kriminaliteten och får en ledande roll som "hallick" för flickorna på skolan. Som vanligt är det tjejerna som hamnar längst ned i hierarkin. Även i den här miljön finns kärleken och Grigoriy blir förälskad i en av flickorna.
Regissören Miroslav Slaboshpitsky har gjort en originell berättelse, utan talad dialog, undertexter eller musik. Han använder omväxlande fasta kameror och skakigare handkamera. Det blir som ett slags egen tolkning av det gamla, numera ofta förkastade von Trierska Dogmakonceptet. Rytmen i bildflödet ger en alldeles speciell känsla, inte minst när det gäller närvaro i skeendet.
Extra närvaro och inlevelse ger också frånvaron av talad dialog. De medverkande använder enbart teckenspråk, och man behöver inte kunna det specifikt som att hänga med, Mimik och plastik gör att man snarare känner än förstår vad de menar. Den, förmodar jag, amatöristiska ensemblen i filmen, ger en suverän gestaltning. Oftast får man intryck av en närgången dokumentär, särskilt som de medverkande använder sina riktiga namn och är döva.
Det finns många otäcka och starka scener i filmen. Stundtals är det rent obehagligt. Inte minst en lång scen med en primitiv och känslokallt utförd abort lever kvar i minnet. Likaså de tafatta och emellanåt onödigt explicita sexscenerna. Där kan det kännas som att de medverkande får hänga ut sig väl mycket.
Som helhet har Miroslav Slaboshpitsky gjort en stark och gripande skildring av en utsatt grupp. I ett samhälle som har stora problem i övrigt hamnar förstås lätt de som behöver extra stöd än längre ned i armodet. Han berättar också trovärdigt om hur gruppen söker sig inåt och hamnar i en så speciell situation.