När det blir fullblodsmåne kommer häxorna – under ledning av Mother Malkin som har krupit upp ur ett djupt hål – ta över världen, om inte den enda kvarvarande väktaren – den ständigt öldrickande Master Gregory – kan stoppa dem. Förr fanns det tusentals väktare, men nu är de alla borta. Till sin hjälp har Gregory lärlingen Tom, som både är sjunde sonen av en sjunde son och har en mor som är häxa, och därför har fantastiska krafter. Dessutom har han fått tag på Umbra-stenen, som ger honom ännu bättre krafter, och han är kär i häxans systerdotter.
Låter det smått obegripligt? Det är det också. En grundbult i berättarkonsten är att en historia bör vara trovärdig sina egna regler. Även om du som författare eller filmskapare skapar en helt ny värld, i framtiden eller dåtiden eller i ett parallellt universum befolkat av häxor och trollkarlar, bör det finnas en inneboende logik. Det ska vara fungerande spelregler som läsaren eller tittaren förstår och som karaktärerna underkastar sig. Detta har manusförfattarna bakom ”Seventh Son” uppenbarligen inte förstått.
Det förklaras aldrig varför en sjunde son är speciell – det ska bara accepteras – liksom att Umbra-stenen är magisk. Att Gregory är den enda väktaren som är kvar i världen anses vara en självklarhet – varför slösa tid på att berätta vad en väktare är eller vart alla hans kollegor tog vägen? Och det är klart att den onda häxdrottningen har bott i ett hål i snötäckta berg. Jag menar, vart skulle hon annars ha varit?
Med ett så hopplöst manus kanske det inte går att förvänta sig särskilt mycket av skådespelarna. Men det är nästan plågsamt att se annars bra skådisar som Julianne Moore och svenska Alicia Vikander leverera fler klichéer än en trött fotbollsstjärna som intervjuas i halvtid när det står noll-noll. Och Jeff Bridges – som också kan vara fantastisk i sin bästa stunder – låter som om han läser sina rader som Master Gregory innantill, i väntan på att få dricka nästa öl.
Det enda som ”Seventh Son” lyckas med är en hyfsad 3D-grafik, och det gör att den ändå får en generös tvåa i betyg. Som vanligt i fantasy-genren post-Sagan om Ringen bjuds det på vackra vyer över berg och skog, och även de många, och långa, slagscenerna är välgjorda. Men som sagt, manuset är obegripligt, och det här är en film som aldrig borde ha gjorts. Den borde ha skickats tillbaka till skrivbordsstadiet för en total omarbetning. Ett minimikrav för en film som heter ”Seventh Son” torde vara att berätta vad en sjunde son faktiskt är för något.