1997 gjorde litteraturprofessorn Anna Williams en granskning av översiktsverk utifrån ett genusperspektiv. Där konstaterade hon att kvinnliga författare ofta beskrevs som anomalier och att deras särart betonades. På så sätt förpassades de till litteraturhistoriens marginaler, utanför de breda strömningarna. De var ”stjärnor utan stjärnbilder” skrev Williams.
Det är en välfunnen liknelse som jag ofta kommer att tänka på i andra sammanhang. Till exempel när jag läser Jonas Ellerströms översiktsverk ”Under tidens yta. En annorlunda svensk poesihistoria”. Ellerström har sammanställt en bok med poeter som av en eller annan anledning aldrig tagits upp i historieböckerna tidigare. Visst, här finns ett tydligt genusperspektiv och av bokens 68 poeter är 32 kvinnor. Men liknelsen kan utvidgas till att gälla samtliga poeter i boken. Det är en rolig idé och genomförandet är habilt. Varje författare får en presentation på en till två sidor och så följer ett litet smakprov. Översiktsverket sträcker sig från sent 1800-tal fram till 1990-talet där den avslutas med Madeleine Gustafsson och Kerstin Norborg.
Huruvida boken borde ha kallats en ”poesihistoria” är dock diskutabelt. Ellerström skriver varken på ett syntetiserande eller historiserande sätt och författarpresentationerna är allt som oftast anekdotiska. Visst kan man ana ansatser; Ellerström tycks till exempel vilja lyfta fram ett annat 50-tal än det kvalmigt romantiska som man oftast hittar i historieböckerna. Istället pekar han på en internationellt orienterad tid med högt uppskruvad språkmedvetenhet hos poeter som Gustaf Adolf Lysholm och Lennart Hellsing. Men dessa försök tillhör undantagen. Dessutom noterar jag att det inte finns en enda politisk rad i hela boken. Ellerström är så gott som uteslutande intresserad av symbolister och centrallyriker.
Det gör inte så mycket. För ”Under tidens yta” är som sagt inte en historieskrivning – snarare ett försök att bända upp den och släppa in luft. Det är en bok som vill visa att litteraturhistorien aldrig är given. I bokens inledning skriver Ellerström att utan Sehlstedt och Scholander hade ingen Strindberg funnits. Detta är två författare jag aldrig har hört talas om och Ellerström gör inga större ansträngningar att sätta dem i ett historiskt sammanhang heller. Det är lite typiskt för boken som helhet. ”Under tidens yta” försöker inte rita upp några nya stjärnbilder. Däremot får den oss att se att det finns ljus bortom karlavagnen och lilla bält.