I över 40 år har Plura Jonsson kunnat blicka över sin högra axel och beskåda sin vilsna Don Quijote till bror Carla ta hand om gitarrerna. Sedan i år står istället Pluras son Axel vid hans sida.
Eldkvarn var tveklöst vår finaste turnerande rockinstitution som inte verkade ha någon annan intention än att spela ner i graven. En långkörare som får Bob Dylans ”Never Ending Tour” att framstå som en övergående dagsslända. Men efter senaste vändan ute på vägarna drog Plura i handbromsen och deklarerade att han behövde tjänstledigt från Eldkvarnfabriken.
Var uppbrottet oväntat? Nej, egentligen inte. Norrköpings finest har inte gjort någon ny platta sedan 2011. Den slitna Plura jag såg under vad som kan ha varit Eldkvarns sista andetag på Katalin sommaren 2015 framstod i ärlighetens namn som rätt less på att traska runt i samma gamla hjulspår.
Så vad gör man för att hitta gnistan igen? Man uppsöker ungdomens källa förstås. Plura har gått i Neil Youngs (Willie Nelsons söner) och Ebbot Lundbergs (The Indigo Children) fotspår och omgärdat sig av ett antal hungriga twentysomethings. Ett beslut som ska visa sig vara ett genidrag.
Den förvånansvärt väloljade orkestern, med Axel Jonsson-Stridbeck som pådrivande kapellmästare, inleder stillsamt med ”27”. Den tio minuter långa uppgörelsen med hemstaden som ligger högst upp många Eldkvarnälskares låtönskelista, inklusive undertecknads. En cool och spetsig inledning som kungör att det här minsann inte är en trött rockräv som bara vill casha in till nästa sommartorprenovering. Några av huvudpersonens senaste tv-produktioner har ju annars präglats av just den känslan.
Även rännstensromantiken i efterföljande ”Gatan Fram” har en extra glöd som vi saknat. Spelglädjen strålar från varje bandmedlem och når stundtals Augustifamiljen-nivåer. Pluras två nyskrivna alster, ”Den här världen är slut” och ”Vad gjorde jag”, låter redan som självklara Eldkvarnklassiker.
”Kärlekens tunga” har tillhört ett av de där obligatoriska hitsinslag som Eldkvarn aldrig riktigt fått att lyfta helt och hållet live. Ikväll gör den i en något pampigare tappning kanske för första gången studioversionen rättvisa. Jag hoppas att bandet i framtiden inte endast nöjer sig med att finslipa Eldkvarnkatalogen utan även klär den i helt nya soundkostymer.
På Valborgsmässoafton står spillrorna av övriga Eldkvarn på Katalins scen för första gången. Låt oss hysa hopp om att Stadshusets kommande 40 år är lika ljusa som Plura Jonssons.