När sensommar- och höstvädret varit fint har man kunnat öppna fönstren ut mot den skummande ån. Kanske ackompanjerat med en tonfisk från grillen.
Det borde vara en perfekt plats, men krögare efter krögare har misslyckats. Möjligen har de kanske inte alltid haft de rätta ambitionerna. Eller så är det den gamla krogsanningen att ju bättre utsikt, desto sämre mat, som har spökat på platsen.
Men Stockholmska Brasseriegruppen, med namnkunniga ställen som Il Tempo och Prinsen i laguppställningen, visar en mycket god inställning när de låter Trattorian invid Norr Mälarstrand få en systerkrog i Uppsala.
Krogpatrullen är ändå lite nervös vid första besöket. Men redan i dörröppningen blir vi lugnade: det känns genomtänkt och ombonat, grönska, krukor och mysiga lampor hänger från taket ovanför borden. Platserna är många, stämningen stimmig. Och det är som sagt inget fel på utsikten, M/S Kung Carl Gustaf stävar ut för en tur på ån och vidare ut i Ekoln, i Stadsträdgården vajar träden som hälsning.
Menyn är omfångsrik, späckad med de givna inslagen (pizza, pasta, klassiska rätter). Redan snacksmenyn visar prov på viss fingertoppskänsla. Oliverna (65 kr) och toskansk prosciutto (75 kr) är i kombination med bröd och olivolja farligt mättande.
Förrätten Calamari fritti (155 kr) är en hygglig start, varken mer eller mindre. Bläckfiskringarna står som ”kryddfriterade” och kommer med kapris och en fet, mjuk vitlökscrème att doppa i. Bruschetta med kantareller (150 kr) är en fin liten ”macka”, föredömligt lagom i storleken. Brödet är alltigenom frasigt, kantarellerna stunsiga och över ett stort moln av riven parmesan. Lite grönt och ätbara blommor gör dessutom bruschettan mycket vacker att se på.
Det är knappt alla godsaker får plats på de lite väl nätta borden. Här salsicciapasta och porchetta, plus pannacottan.
Pastan är ett snäpp upp på matighetsstegen. Fagiolini alla salsiccia (195 kr) är tomatbaserad och med salsicciaragu som huvudingrediens. Dessutom fänkål och lite peperoncini samt det obligatoriska parmesanfluffet. Ragun ger fint smakdjup och hettan är lagom. Fänkålen märks dock inte av mycket. Desto viktigare att pastan har rätta spänsten. Ett bra val.
Ett rejält steg till, i alla fall i prisnivå, ligger porchettan på 385 kronor, garanterat den modigast prissatta grissida som patrullen har sett. Men lyckligtvis lite lyxig med en knaprig utsida och hasselnötter därtill som ger crunch till den smältande grissidan. Små klickar vispad ricotta står för det lena.
Sorellinas lammrostbiff – ett bra val.
Lammrostbiff med spetskål (315 kr) är också ett bra val. Lammet är generöst tilltaget i mängd, mört och fint rosa i mitten. Skysåsen är mustig, men inte så att den tar över – i stället gör spetskålen med citron och örter att rätten blir frisk och fräsch. Lite sälta saknas dock för att allt ska vara riktigt bra.
Från grillen provar vi tonfisken (325 kr), som är oklanderlig. En rejäl bit fisk som sig bör bara snuddat vid gallret. Pinjenötter, tomat och rejält med citronsaft står för fräschör. Lämplig beställning från ”sides”-menyn är rostad potatis med rosmarin (35 kr).
Efterrätterna är de klassiska. Pannacottan (105 kr) är av den fasta varianten, en bit från den halkiga historia som svenskarna vant sig vid och det söta får en fin brytning av syrligt körsbär i botten. Likaledes urklassiska Tiramisùn är godkänd, även om strukturen är aningens för blöt.
Patrullen trivs på Trattorian Sorellina. Som helhet håller stället en jämn, ganska hög nivå – vilken skillnad mot tidigare krögares försök att göra något av stället! Även om det kanske sätter väl stora avtryck i plånboken.
Sorellina har en bakficka i samma mysiga stil som heter Orangeriet. Där finns en bantad meny och drinkmöjligheter.