Finns det mer att säga om den redan ofta omskriva, mytomspunna, romantiserade och uttjatade tiden före och efter 1968? Jag undrar eftersom jag har plöjt rapportböcker, läst lyrik och personliga betraktelser från både de som var med och de som inte var det. Och inte minst har jag hört ett oräkneligt antal historier om de där åren, ofta med en rätt tröttsam självgodhet från de som faktiskt var med. Det är lätt att få för sig att radikalitet är lika med att ha varit med 1968, oavsett vad som hänt efter det. Det visade sig ju att den där samhällsförändringen – revolutionen som snart skulle komma - tog en helt annan riktning än åt vänster. Men kvar finns det skrivna.
Det är alltså med viss tveksamhet som jag tar mig an Johan Svedjedals essäbok ”Ner med allt?”. Finns det verkligen något mer att säga? Men jo, det gör det. Svedjedal utgår från litteratur från 60- och 70-talen som fastnat i honom, hans urval är subjektivt. Det är alltså en bok utan ambitioner om att säga allt om den tidens litteratur, vilket fungerar förvånansvärt väl. Han går emot den rätt etablerade uppfattningen att den politiska litteraturen inte hade mycket att komma med konstnärligt. Istället tar han fasta på utmaningar och uppfinningar i tidens estetiska uttryck.
Det är demokratisynen i olika samhällsengagerade genrer som är tråden i Svedjedals bok, vilket tillåter författaren att inkludera både rapportböcker som Sara Lidmans ”Gruva” och Blå tågets låttexter. Det är en lågmäld bok, med en lyskraft i formuleringarna som är få förunnade att få till. Som i essän om just Gunder Hägg/Blå tåget, där han beskriver musiken som att ”ja, just, ungefär så skulle det låta om någon lagt hallucinogena droger i jordgubbssaften på välkomstfesten för nybörjarna i kommunala musikskolan”. Det är påfallande roligt att läsa Svedjedal, och nyfikenheten inför vad han analyserar ger en känsla av att han själv har haft rätt kul när han skrivit.
Användandet av verkligheten som litterärt grepp diskuterar Svedjedal i en av bokens mest intressanta essäer. Han vänder och vrider på de litterära verktyg som dokumentarismen använde för att skapa den omhuldade autenticiteten. Det innebar bland annat att fly fiktionen. Istället var idealen objektivitet, kylighet och distans samt en stark förkärlek för siffror och listor, försök från författarna att skapa en konkretion. Passande nog fogar Svedjedal ihop en egen lista över de litterära favoritgreppen i dåtidens dokumentarism, innehållande punkter som: ”A. Berättaren lämnar sin invanda miljö för att genomföra en undersökning gällande en annan plats eller annan epok. B. Berättaren samlar olika dokument.” Och så vidare.
Undersökningarna av miljöer, problem eller händelser landade ofta i en mer omfattande analys av Sverige och landets plats i världen. Rapportrörelsens paradox, som litteraturvetaren Annika Olsson beskrivit, är att den bygger på ”den samhälleliga hierarkin där den medvetne intellektuelle som befinner sig på samhällets övre halva rapporterar, eller ger röst åt, den eller de som befinner sig på samhällets undre halva: arbetare, kvinnor och fattiga”.
Johan Svedjedal resonerar kring att urvalet i boken är mansdominerat, vilket han dels ser som ett utslag för vad som från början intresserade honom själv, dels av att ”kvinnliga författare var mindre benägna än männen att ifrågasätta den liberala demokratin, även om de kunde vara minst lika kritiska till kapitalismen och mer kritiska än männen till brister i jämliket och jämställdhet”.
En politisk fråga som stannar kvar hos mig, snarare än litteraturanalyserna, handlar om ifrågasättandet av arbetarrörelsen och socialdemokratin, från vänster. Svedjedal återkommer till att i ”landet (S)verige innebar kritik mot överheten nästan definitionsmässigt en kritik mot arbetarrörelsen”. Han beskriver exempelvis Lidmans ”Gruva” som en anklagelseskrift mot facket. För den som växt upp under välfärdsstatens nedmontering och inte under dess uppbyggnad, under en period där arbetarrörelsen försvagats snarare än varit dominerande vid makten, blir det slående hur mycket det politiska landskapet har förändrats. Men också att kritiken mot den då maktbärande arbetarrörelsen faktiskt i hög grad kom från vänstern, och inte enbart från högern. Det är en insikt som jag inte trodde att en litteraturvetare skulle ge mig. Kanske säger det något om vad som går att utvinna från läsningar av den tidens politiska litteratur. Rätt mycket, faktiskt.