Kammarmusikföreningens publik möttes vid entrén av det tråkiga beskedet att Vamlingbo-kvartetten måste ställa in kvällens konsert på grund av sjukdom - men också av det glada beskedet att det ändå skulle bli en konsert, dessutom med verkligt förnämliga artister. Vamlingbokvartettens cellist, den i Uppsala välkände Erik Wahlgren hade talat med sina vänner Nils-Erik Sparf och Bengt Forsberg och med kort varsel satt samman ett mycket attraktivt program: John Ireland, Haydn och Brahms - vad sägs om det!
Den engelske tonsättaren John Ireland var verksam under 1900-talets första hälft. Han hade sina rötter i den wienklassiska traditionen men tog till sig element från moderna strömningar, särskilt från impressionismen. Hans "Phantasie" i a-moll var ett trevligt och lättlyssnat stycke. Pianot deltog på lika villkor som de båda stråkarna och bollade tillbaka alla teman som de kastade ut i ett underhålllande samspel.
Haydn överraskar ofta, förklarade Bengt Forsberg, och hans 37:e pianotrio har något mystiskt och skugglikt över sig med sina oväntade tonartsväxlingar. Publiken hade mycket att glädjas åt: musikernas virtuosa handlag med den inledande variationssatsen, den vackra mellansatsen och den härligt entusiastiska finalen.
Även Brahms' pianotrio nr 2 i C-dur har publiktycke. Brahms surfade vid den här tiden på sina framgångar med de två första symfonierna och verkets ljusa grundton med mycket melodik och rätt litet drama bör tilltala även den måttligt Brahms-frälste. Den fartfyllda förstasatsen bestod av mycket dialog mellan stråkarna och pianot men också konversation mellan alla tre instrumenten. Andantesatsen gick huvudsakligen i moll med sinnrika variationer, bl a en som påminde om tonsättarens ungerska danser och en valsmelodi med oroande dissonanser i pianostämman. Ett energiskt scherzo förde fram till en glad finalsats - låt vara att inte ens C-dur klingar riktigt glädjefyllt i Brahms' händer.
Den utomordentliga Vamlingbo-kvartetten ursäktar säkert när jag säger att konsertkvällen trots deras frånvaro blev en riktig fullträff. Erik Wahlberg ska ha stort beröm för att han fixade så fina ersättare och Nils-Erik Sparf och Bengt Forsberg ska ha vår stora tacksamhet för att de ställde upp och gav oss denna fina musikupplevelse!