Love (Ossian Skarsgård) möter Saga (Matilda Gross) för första gången i "Trolltider – Legenden om bergatrollet". Hennes pappa har stulit trollens magiska bärnsten och snart får hon utforska småfolkets värld.
Julkalendern
Trolltider – Legenden om bergatrollet
Sveriges Television
I rollerna: Matilda Gross, Ossian Skarsgård, Kjell Bergqvist, Katarina Ewerlöf, Henrik Dorsin, Nour El-Refai, Ted Åström m.fl.
Betyg: 3
Sverige är splittrat. Lågkonjunkturen och oron förtär oss. Nu återstår en sista chans att ena befolkningen framför lägerelden, anser SVT som låter nervositeten sippra in i det allra heligaste – julmyset. Inte nog med att filmbolagen prioriterar säkra kort och oändliga kedjor av avknoppningar och uppföljare om Jönssonligan, superhjältar och Sune – nu ska tidernas mest populära julkalender återuppstå.
"Trolltider" från 1979 (med repris 1985) är snuttefilten i vintermörkret, den trygga gamla teddybjörnen som alltid får tjäna som praktexempel när julkalendrar genom tiderna ska jämföras. Dess eviga tjusning är som en förbannelse eller förtrollning, beroende på hur man ser på trollkonst och livet i allmänhet.
Jag är också indoktrinerad och ser därför uppföljaren ihop med barnen, Viola, 8 (intressen: Harry Potter och geografi) och Alfons, 4 (intressen: dinosaurier och Spindelmannen). De har ingen som helst relation till gamla "Trolltider" och jag orkar inte ens försöka visa dem originalet för det är som att be om en urspårad kväll fylld av tjat om annan skärmunderhållning och godis.
Tidigt tvivlar jag även på att de ska kunna ta till sig nya "Trolltider" som börjar pratigt och högtravande med pompös musik och profetiskt tal om ett bergatroll som en gång spred skräck över jorden och nu riskerar att släppas loss på nytt om inte en helig bärnsten förblir liggande på en Stonehenge-likande kultplats i underjorden. Tro fan att en naiv forskare snor åt sig stenen direkt i första avsnittet. Introt har byggt upp en skräck hos Alfons som vrålar "neeej, bergatrollet kommer trampa ihjäl alla" och gömmer sig bakom tv-soffan.
Kjell Bergqvist spelar som vanligt sig själv (här kallad Gorm) och tar på sig spetsiga öron den här gången.
Snart förtrollas den naiva bärnstenstjuvens dotter (duktiga Matilda Gross) till trollstorlek och får utforska lilleputtvärlden där hennes borttappade sko är säng och ett godishalsband hänger som en enorm girlang på väggen. Då lyser både Alfons och Viola så klart upp men ärligt talat känns hela tomtevärlden lite papier-maché och den humor som är tänkt att bita på både vuxna och barn fastnar mittemellan. Sedan dyker Kjell Bergqvist upp som trollhövding och han spelar som vanligt bara sig själv, ja han blir med åren nästan ännu mer endimensionell än vad som borde vara matematiskt möjligt trots att han nu bär spetsiga öron och har lagt sig till med något slags sluddrande som kanske ska verka trolskt, vad vet jag.
Duell mellan väsen. Goda fen Dorabella (Helmon Solomon) utmanar onda häxan Mara (Nour El Refai, trovärdig i rollen).
Jag märker att jag fastnar i sådana där gnälliga tankebanor. De susar runt i skallen tills jag somnar in i en skön vinterslummer, för att väckas en kvart senare av ett illtjut och gråt. Efter tre förhandstittade avsnitt är det dags att stänga av och bergatrollet har fortfarande inte vaknat till liv. Blotta tanken på att se hela ensemblen ihjältrampad har väckt en primitiv fascination och längtan hos Alfons. Han gallskriker och går inte att prata med så jag frågar Viola vad hon tycker. Hon som suttit som ett ljus genom programmen anser att julkalendern är "bra och lite mystisk, och man vet liksom aldrig vad som kommer hända". Vi nöjer oss med det, möts där halvvägs och käkar några lussebullar.
Henrik Dorsin dyker upp som vätte senare i kalendern.