Med en flygande kvast och en söt katt lämnar den 13-åriga häxan Kiki sin familj för att finna sin egen väg. Den nya versionen av Miyazakis klassiker är väldigt snäll och gullig men saknar den charm som behövs för att göra berättelsen riktigt magisk.
I Hayao Miyazakis animerade version av den här japanska barnboksberättelsen var det makliga tempot och bristen på spektakulär yttre handling ingen nackdel. Tvärtom, Kikis inre drama och utveckling räckte långt och blev tillsammans med "Min granne Totoro" i slutet av 1980-talet ett kreativt avstamp för Miayzaki. Men tiden går och 2015 är det tydligen dags för en ny, icke-animerad, version av samma berättelse. Även om konkurrensen är hård i fantasyfacket nu för tiden har "Kikis expressbud" fortfarande potentialen att roa en ung publik.
För en mig närstående sexåring blev mötet med en flygande häxa och hennes förtjusande katt Jiji rent förtrollande. I alla fall under upptakten när Kiki växer upp och börjar fundera på om hon är en häxa, som sin mamma, eller en vanlig person, som sin pappa. Kiki verkar luta åt det förstnämnda och lämnar sin familj under det obligatoriska år då blivande häxor måste klara sig själva enbart med hjälp av sin magi.
Men när Kiki mest bara flyger runt på sin kvast och det förmodade äventyret aldrig tar fart blir det lite småsegt både för stor och liten.
Att effekterna är småkackiga, uppenbart ett resultat av en låg budget, spelar inte så stor roll. Men historien är onödigt långdragen och i "The grudge"-regissören (!) Takashi Shimizus version känns den händelsefattig. Nya Kiki flyger visserligen fortfarande. Men som helhet lyfter filmen aldrig.