"We don’t need another hero" sjöng Tina Turner på sin tid. Men det gör vi och nu är hon _ ja, hon _ här. Den fenomenala fjärde delen lyfter den här dystopiska actionserien och hade gott kunnat heta "Facst & Furiosa i öknen".
Triggad av oljekrisen skapade George Miller Mad Max redan 1979. Budgeten var låg men visionen stark. Mel Gibson förkroppsligade den universelle överlevaren i en öde värld där en fylld bensintank kunde betyda skillnaden mellan liv och död. Sedan kom "The road warrior" (1981) och "Mad Max bortom Thunderdome" (1985) och Mad Max-stilen blev för evigt en given referenspunkt i apokalypssammanhang.
Efter sju sorger och åtta bedrövelser, som bland annat inkluderar Mel Gibsons personliga kris och en omständlig inspelningsflytt från Australien till Namibia, har Miller nu äntligen gjort film nummer fyra. Resultatet känns nästan förvånande fräscht. Visionen håller fortfarande och det känns aningen paradoxalt också som början på något alldeles underbart i genren modern storfilmsaction.
Tom Hardy tar sig an Mad Max på gravallvarligt vis, likt andra uppdaterade filmhjältar som Batman och Bond är glimten i ögat långt borta. Samtidigt spelar Mad Max faktiskt andrafiolen i den här berättelsen eftersom en helt annan hjälte kliver fram och trycker gasen i botten. Charlize Therons enarmade Imperator Furiosa kör en enorm tank och har i sin last de fem avhoppade fruarna till den enväldige härskaren Immortan Joe.
Hon får sällskap av Max i kampen mot alla män som hatar kvinnor och snart är den spektakulära jakten igång. Genom den rödfärgade namibiska öknen rusar diverse skitiga ekipage fram. Märkligast av alla är en vagn där en upphissad och skränig elgitarrhjälte aldrig slutar jamma. En mer träffande symbol över samhällets totala förfall är svår att se. Himlen är djupblå och det stenhårda landskapet förmedlar storvulna känslor i snygg kontrast till den återhållsamma dialogen. Det mesta är filmat på riktigt utan datoranimerade effekter, vilket märks och ger en välkommen realistisk känsla.
Vi får nästan ingen bakgrund, väldigt lite förklaras. Handlingen består av en tvådelad spektakulär biljakt. Det finns knappt något före och efter, bara ett vansinnigt här och nu. Ändå känns nya "Mad Max" mer på djupet än någon av vårens storfilmer. I en tid då en liten mansklick äger det mesta och vi lever nära inpå en klimatkris, terrordåd och trafficking är vi kanske mer öppna för att en apokalyps faktiskt kan inträffa. Därför känns desperationen i Furiosas ögon verkligen på riktigt. George Miller har tydligen två "Mad Max"-manus till på lut. Hoppas vi får återse det här nya gänget snart.