Poesi
Lukas Moodysson
Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta
Wahlström & Widstrand
Livet är en strid och världen styrs av dårar, mörka tankar och ett informationsflöde fullt av skräp. Genom detta måste poeten bana väg för att ljuset ska hitta fram. Förutom hantverket att framkalla klanger eller språkliga effekter med olika uppställningar av ord är just detta också en del av poetens jobb; att beskriva sin samtid, att vända och vrida på perspektiven och skärskåda människans tillvaro, om ämnet så är subjektivt eller objektivt, profant eller hinsides den synliga världen.
Lukas Moodysson har följt protokollet för uppgiften till punkt och pricka, inte minst med sina filmer, och har så gjort sedan 1987 då han som 18-åring debuterade med diktsamlingen "Det spelar ingen roll var blixtarna slår ned". Han blev kallad "Malmös Rimbaud" och tillhörde gruppen av avantgardistiska unga poeter – den så kallade Malmöligan – vars mål var att skriva en poesi som sökte ta avstånd från det akademiska och i stället ge plats åt gatans röster. Gruppen gav ut några manifest och anordnade performance-uppläsningar, som ofta urartade i slagsmål, innan dess medlemmar 1993 gick åt skilda håll.
Det har gått nästan 20 år sedan Lukas Moodysson gav ut nya dikter. Så många intressanta tankar och insikter borde ha väckts sen sist, tänker man. Det är därför med viss förvåning som jag konstaterar att diktsamlingen mest är ett nostalgiskt kartotek, som dock hade kunnat vara finstämt och välsorterat, men som tyvärr dras ned av oändliga listor med numera daterade nyhetsrubriker och nonsensinlägg från sociala medier. Jag förstår att det ska spegla vår samtid, men effekten blir en irriterande rekvisitakonfetti som inte förankras djupare i texten.
"Det var mörkt i mitt huvud men aldrig i mitt hjärta" har som helhet svårt att uppbåda egen lyskraft, men här och var dyker de ändå upp – små rader av irrbloss, undangömda bland allt det andra. Och de får en att stanna upp och förundras, att tro – att festen kanske ännu inte är över för Malmös Rimbaud: "Nu, bland alla kuvert fulla med minnen, har lilla/ hunden somnat bredvid mig/ och dörren står öppen mot natten./ Huvudet fullt av rymd./ Så mycket himmel över mig. [...]/ Jag ska gå ut i strid i denna oändliga skönhet."