"Textiga" låttexter, handklapp, styltiga rytmer och oskolad sång har varit indiemusikernas favoritrecept under lång tid och ibland kan jag - som vuxit upp med genren nära hjärtat - känna en viss mättnad. Annika Norlin har sysslat med avig indiepop sedan debuten 2005 och har, trots att hon varierar språk och bandnamn, blivit sin genre trogen. På de fyra år hon varit borta från rampljuset (hon har studerat till psykolog) har jag då och då återvänt till hennes musik, till särskilda låtfavoriter, inte sällan med igenkänning som koppling till musiken. Men vad kan ett nytt album ge, tänker jag? Mer av samma?
Nja. Inte riktigt. Här finns en stor skillnad. I stället för "textiga" har Annika Norlins låtar plötsligt blivit mer "låtiga". Alltså, hon trycker fortfarande in många ord i varje fras, men "The fox, the hunter and Hello Saferide" innehåller flera av hennes allra finaste melodier hittills. Anslaget, utan långa hetsiga instrumentalsekvenser, liksom litar mer på låtarnas kvalitet än tidigare. Förändringen är inte superomvälvande, hon har knappast bytt stil, men tillräckligt tydlig för att jag plötsligt känner att jag längtat mycket mer efter hennes musik än jag trott: En fantastiskt gullig liten refräng i 50-talsballadmässiga "Raspberry lips", den vackra bakgrundssången av Andrea Kellerman i "Berlin". Plötsligt ligger styrkan inte nödvändigvis i upptempolåtar om kärlek eller bristen därpå.
Med det sagt kommer också dessa låttexter att detaljstuderas av hennes fans, som säkert kommer att älska dem lika mycket som förut. Vi är många som känner oss hemma i hennes beskrivning av världen som en lite läskig plats full av stora känslor, en plats där man navigerar sig fram så gott man kan, med lite blandat resultat. Tonen är fortfarande nostalgisk och full av frågor. Samtidigt är det lätt att älska de mest självklara textraderna, där hon inte krånglar till det så mycket. Som Berlins fina "the sun laid to rest, the drunks came rolling in/And I heard laughter from across the street, and laughter from within". Eller den otroligt vardagliga inledningen "Andrea and me, we went swimming last Monday, swimming last Monday, in a community pool" till ett olycksbådande bakgrund av andningsljud och trummor...
Annika Norlin har gjort flera fina album tidigare, men inget finare än det här - och det trots att hon tidigare gjort sig bäst på svenska. Det är bara för nya och gamla indiepopfans att trycka på play och glädjas.