Annika Norlin & Jonas Teglund
Katalin
Måndag 6 april
Betyg: 3
Prick klockan 20 går Annika Norlin och Jonas Teglund upp på scen och river av första låten på det gemensamma albumet. ”Full på dan, full på stan” – det finns nog ingen tid på året då man som Uppsalabo har anledning att relatera till de låtraderna lika mycket som nu – i skarven mellan valborgsfirandet och Kristi himmelfärd känns det som att vi kollektivt befinner oss i den där parallellvärlden som Norlin beskriver så väl; man tar en öl, en måndag på Katalin, bara för att man kan.
Ändå blir det inte alls den stämning jag föreställt mig. I ett och samma andetag är ”Dåligt besked” och ”Jordens ände” avverkade och detta utan att göra något större väsen av sig. Efter tre låtar har stämningen fortfarande inte lyft, det är svårt att sätta fingret på, men det är som en kaka som inte riktigt satt sig. Norlin ser ut att ta i ifrån tårna för att få igång publiken. I mellansnacket berättar hon om hur låtarna handlar om ”en rutten tid” och syftar på de senaste åren. Trots att många bevisligen kan känna igen sig blir jag lite trött på att höra ännu en harang om pandemiåren, är det inte dags att lyfta blicken nu? Och kanske framförallt – låta de melankoliska textraderna tala för sig själva. För mest effektiva blir de när de levereras mot bakgrund av de mer glada och drömska poptonerna snarare än tillsammans med försök till besk stand-up.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att varje enskild komponent gör sitt jobb galant, inte minst Teglund med sina hypnotiska gitarrslingor som till mångt och mycket gjort hela soundet i det musikaliska samarbetet. Hans mer blygsamma uppsyn bredvid Norlins mer inlevelsefulla är kanske det som skär sig, man har inte riktigt enats om vad man vill med kvällens program?
Litterära inslag med textuppläsning kastas också in, kanske inte så konstigt med tanke på artisternas respektive bakgrund som förläggare och författare, men jag saknar den verkliga konsertenergin. Och på något sätt har en konserttimme kommit och gått utan att göra avtryck. Sista kvarten är det i alla fall som att bandet äntligen vågar breda ut sig, ljudbilden blir större och Norlins stämma gör sig som allra finast i ”Jag hänger kvar” och ”Mamma”.
Jag hoppas för både artisterna och publikens skull att kakan slutat rinna i kanterna inför tisdagens utsålda konsert – med en sådan låtskatt i bagaget finns all potential.