"Den unge mannen" är Annie Ernaux senaste bok och kvintessensen av hennes författarskap – 40 sublima sidor där varje mening lyser av perfektion (en utmaning för översättaren Maria Björkman) och som gräver sig ned i minnet och vänder ut och in på tiden. Det är en text som påbörjades på 1990-talet och först nu har avslutats, för som det står på försättsbladet: "Om jag inte skriver sakerna har de inte nått hela vägen fram, de har bara upplevts."
Annie Ernaux är 54 år och en uppburen författare när hon möter A efter en tids brevväxling. Han är 25 år och fattig student när de inleder en passionerad relation. Varje veckoslut åker hon till honom, till Normandie där hon har upplevt många andra kärlekar men också en traumatisk abort som hon skildrat i "Omständigheter". I hans studentlya älskar de på en madrass direkt på golvet till tonerna av Jim Morrison, de går på teater, åker till Capri. Hon solar sig i glansen av ungdomen, såsom män har gjort med yngre kvinnor, jämt och i alla tider. Med A glömmer hon sin ålder som bara gör sig påmind genom andras fördömande blickar – eller när han önskar sig ett barn.
Det låter romaneskt – och det är det också. Tiden med den yngre älskaren liknas vid en roman eller pjäs som håller på att skrivas. "Den huvudsakliga anledningen till att jag ville fortsätta historien var att den på sätt och vis redan hade ägt rum, att jag var den fiktiva huvudpersonen i den." Det är befriande, men också lite gubbsjukt. Som vanligt förhåller sig Annie Ernaux kylig och distanserad till sitt motiv, vilket får mig att nästan tycka synd om den unge mannen som sammanfattningsvis beskrivs som av enkelt ursprung med dåligt bordsskick. Han förkroppsligar allt det som hon aldrig hade gått i gång på som ung därför att det påminner om hennes egen bakgrund: "[F]örr i världen, kände jag mig som en flicka av folket, tillsammans med honom var jag en kvinna från övre medelklassen."
Att han kallas A när halva Frankrike vet att det i själva verket rör sig om Philippe Vilain säger mycket. Voilà, det berömda navelskåderiet som författare ägnar sig åt i sin fulla prakt; det här är en bok om Annie Ernax och ingen annan. Det pikanta, som ger puls åt romanen, är att historien redan är berättad, men ur objektets perspektiv. Philippe Vilain debuterade 1997 med "L’Étreinte" (Kramen/Greppet) i vilken han beskriver sin svartsjuka relation med den äldre kvinnan och författaren A. E. och där endast skrivandet kan bli frukten av deras relation.
När jag träffade Philippe Vilain för en intervju om autofiktion för några år sedan talade vi om hans romaner och om essän "Till Narkissos försvar". Jag minns hur stolt han var när han visade sin lägenhet högt upp på "Parnassen", på Paris vänstra strand, med floden Seines vatten speglande utanför fönstret. Det var innan Annie Ernaux fick Nobelpriset och Vilain hade blivit en författare i sin egen rätt med tiotalet romaner på sin lista. Så här i efterhand ser jag hur deras två romaner tillsammans bildar en palimpsest där tid och skrift genomlyser varandra, och hur de gör att den svenska debatten om författares självupptagenhet framstår som fullständigt banal. I slutänden handlar det om litterär ambition och om stilen, det vill säga allt det som gjorde att Ernaux belönades med Nobelpriset.