I söndags kväll var det också dags för säsongsavslutning för Parksnäckan, som kan blicka tillbaka på en lyckad sommar med den ena succékonserten efter den andra. Vädrets makter var på bästa humör inför Rikard Wolffs spelning och det var nästan fullt i bänkraderna. Han har varit en flitig Uppsalabesökare genom åren och som en av Sveriges mest karismatiska scenpersonligheter är det nog få som gått hem besvikna från någon av hans framträdanden. Många hade sannolikt, med rätta, höga förväntningar när Wolff och hans musiker gjorde entré på Parksnäckans scen.
Med en lekfull tolkning av Karl Gerhards ”Jag är ett bedårande barn av min tid” inledde Wolff sin spelning. Förra året gestaltade Wolff just Karl Gerhard i en pjäs på Stadsteatern i Stockholm och det känns som ett naturligt och logiskt steg. Det teatraliska och det humoristiska i de gamla klassikerna passar Wolff som hand i handske. Hans mörka vemodiga stämma är som gjord för att sjunga sånger från svunna tider och ge dem förnyad relevans. Senare under kvällen blev det fler Karl Gerhard-låtar, och såväl ”Den ökända hästen från Troja” och allsångsfavoriten ”Jazzgossen” hade lika gärna kunnat vara skrivna med Wolffs röst i åtanke.
Som väntat blev det även tolkningar av Edith Piaf, Barbara och ett urval av de nyskrivna låtarna från Wolffs senaste album ”Första lågan”. Som uttolkare av bitterljuva kärlekssånger är Wolff svårslagen och just så visade han också sin styrka på sin Uppsalaspelning.
De fem musikerna – på piano, kontrabas, trummor, dragspel respektive saxofoner - förtjänar en stor eloge. Med fingertoppskänsla och smakfullhet smyckade de varje låt och rörde sig obehindrat mellan jazz, cabaret, chanson och visa. Wolff gav dem gott om utrymme och det var en njutning att höra deras sofistikerade samspelthet. Vare sig de tog sig an tidlösa chansonsånger eller nyare låtar tillförde de stor nyansrikedom till de olika känslolägena i musiken.
Framträdandet var dock i kortaste laget. Redan efter en timme var Wolff och hans musiker framme vid kvällens extranummer, ett smakprov från den Jacques Brel-föreställning som han ska medverka i under hösten. Det blev också endast ett extranummer. Ibland kan en kort spelning kännas komplett ändå, men i detta fall kändes det snopet och abrupt att det inte blev fler låtar.