De allra flesta tänker samma sak. Det hörs på mumlet i den samlade kritikerkåren på pressvisningen av Waldemarsuddes stora presentation av Lena Cronqvists sex decennier långa konstnärskarriär. Har vi inte sett tillräckligt många stora Cronqvist-utställningar? Var det inte bara härom året hon fyllde hela Liljevalchs? Har vi inte sett oss mätta på denna den svenska samtidskonstens mest självklara matriark? Drar det inte mot girig populism att fylla den gamla prinsbostaden med en så uppenbar publiksuccé?
Och nästan alla kommer till samma svar. Nej, man blir inte mätt på Lena Cronqvist. Nej, utställningen är inte bara för det relativa fåtal som inte är bekanta med konstnären sedan tidigare. Nej och nej och nej.
Egentligen uteblir svaren helt. Frågorna som någon timme tidigare tycktes lika relevanta som cirrusmolnen i Prins Eugens mest älskade målningar löses upp och lämnar himlen alldeles blå. Som all riktigt bra konst formulerar Lena Cronqvists verk en egen logik, och när man kliver in i hennes bildvärld lämnar man i någon utsträckning den ordinarie verkligheten. Precis som det aldrig är en förlust att återvända till en fantastisk roman går det inte att se sig övermätt på Cronqvists bilder. Men det är klart, det kan vara ett roande experiment att försöka tänka bort dem ur sin egen mentala bildbank och avundas dem som får möta bilderna för första gången. Det måste vara som att få en välriktad spark i knävecken.
Lena Cronqvist största eller mest omhuldade gärning är kanske att hon lyfte fram och befriade flickgestalten från historiens begränsningar. I konsthistorien har flickan, som Katarina Wadsten MacLeod skriver i en fin katalogtext, genomgående varit en projektionsyta för samhällets konventioner och förväntningar. Hos Cronqvist blir hon en subjektiv mänsklig individ. Cronqvist var visserligen varken först eller ensam i motivets process av frigörelse. Men där hennes föregångare mötte kritik och anklagades för konstlöshet när de lät sina gestalter vara mångtydiga människor mer än förutbestämda tecken slog Cronqvist in dörren en gång för alla.
Det är ett nöje att återse de små allt annat än väna gestalter som med en sprittande iver dissekerar sprattlande och blödande föräldradockor i en serie målningar från tidigt 2000-tal. Precis som den ett kvart sekel äldre målningen ”Vägen” där ett ensamt barn i färg går emellan två föräldragestalter i mörka gråtoner som alldeles tydligt är omöjliga att nå.
Bilderna är både roliga och otäcka på samma gång, och ambivalensen går igen i hela Cronqvists konstnärskap. Det gör henne till en lyhörd skildrare av tillståndet människa, och det är ambivalensen som har gjort henne till en portalgestalt för generationer av yngre svenska konstnärer. Det går till exempel inte att tänka bort Cronqvist i Artipelags stora ”Signature women”, som samlar 100 år av svenska kvinnliga konstnärer. Cronqvist är inte med i urvalet, men hennes inflytande syns tydligt och klart i det salar som ger prov på de senaste decenniernas mer inflytelserika namn, som Helene Billgren, Klara Kristalova och Nathalie Djurberg.
En serie nya kraftigt reducerade målningar i vit akrylpenna på svart tempera visar dessutom att Cronqvist vid jämt fyllda åttio inte är färdig än. Utställningen är en fin sammanfattning, men inte ett avsked.