"Jag såg en miljon människor dö – bokstavligen, inte metaforiskt", skrev den store polske författaren Tadeusz Borowski i ett brev, efter att ha överlevt Förintelsen.
Frågan om hur man ger den erfarenheten konstnärlig form vibrerar genom hela hans mogna författarskap, och i synnerhet den mästerliga novellsamlingen”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar”, som nu är aktuell på svenska.
Hur skriver man om Förintelsen? Hur skriver man efter Förintelsen? Borowski hittade ett sätt, som chockerade läsekretsen. Man hade kanske väntat sig patos, en litterär, humanistisk resning, en optimismens fågel Fenix ur ruinerna efter det mänskliga förfallet. I stället fick man nedkylda berättelser om en lägervardag utan hjältar eller martyrer.
Hans texter kritiserades av en del samtida kritiker för att vara cyniska, eller amoraliska, när det i själva verket förhåller sig precis tvärtom. Borowski hela tiden betonar lägerfångarnas, de förtrycktas, mänskliga brister; deras svek, egoism. Syftet är dock inte att relativisera vare sig deras lidande eller nazisternas omänsklighet. Tvärtom, nu med lite distans är det uppenbart att Borowskis projekt handlar om att bevara såren öppna. Det nazistiska brottet ska inte få upplösas genom att infogas i en välbekant, förenklad dikotomisk och heroisk dramaturgi där våldet, lidandet och förnedringen är förutsättningen för slutets katarsiseffekt – godheten segrar, knuten löses upp, ordningen återställs.