Dunkelt Noréndrama växlar ner mot nattsvart

Teater

Solitaire

Regi: Sofia Adrian Jupither

I rollerna: Thérèse Brunander, Per Burell, Otto Hargne, Irene Lindh, Marianne Nielsen, Andreas T Olsson, Mikaela Ramel, Siham Shurafa, Jonas Sjöqvist, Niklas Åkerfelt.

Plats : Uppsala stadsteater, lilla scenen, premiär 25 mars

På den dunkla scenen står en grupp människor ihopträngda i en fyrkant där bara de tycks uppleva väggarna. De kan inte röra sig, säger de. Ingen vet hur de har hamnat här. Än mindre hur de ska ta sig därifrån och vad väntar förresten utanför? Tio namnlösa rollfigurer prövas mot varandra i en nattsvart och klaustrofobisk situation.

Det är som att Samuel Becketts luffare i "I väntan på Godot" mångdubblats och klämts ihop med Jean Paul Sartres inlåsta trio i "Inför lyckta dörrar". Dessa båda absurda klassiker ligger och lurar i denna pjäs klangbotten. Det gemensamma är att de är en sorts helvetesfantasier, där människorna är utlämnade åt sin oförmåga att välja och ovisshet om vad som ska komma.

I dessa orostider går också associationerna till skyddsrummet under teatern i ukrainska Mariupol och den vånda som torde utspelats när människor, ryckta ur sin vardag, plötsligt tvingades samman.

Skådespelarnas ansikten ligger i mörker och de är riktade åt olika håll.  Det verkar som de samtalar om sin belägenhet, men mest blir det monologer, kongenialt med pjästiteln. Ibland glimtar det till av något oväntat eller ångestfyllt. Replikerna böljar intrikat och elegant orkestrerade. Via dem börjar vi ana konturer på rollfigurerna. Någon har varit lärare, en annan mentalskötare, en tredje har barn och en fjärde har varit så duktig och ändå hamnat i detta.

Det gåtfulla "utanför" ger sig ibland till känna i form av dalande papperslappar, ljudet av regn, en ljusblixt.

"Solitaire" är en av Lars Noréns sista pjäser, en nedväxling efter en enorm produktivitet. Vissa teman känns igen från hans övriga dramatik, som mentalvård, utlämnade barn, frånvaron av någon gud, det "vita ljuset" och alla dessa triviala vardagligheter vi vräker ur oss, samt inte minst döden.

Det är inte en av Noréns bättre pjäser. Den är dyster och skissartad, mer som ett utkast till en dikt eller en dödsmässa. En samspelt ensemble lyfter ändå stoffet till lyrisk förtätning.

 Föreställningen är ett nordiskt teatersamarbete, där Uppsala stadsteater är med, och den ska turnera vidare under våren.