”De utvalda” är inte den sortens roman som man vill rekommendera någon att läsa. Det är något som bär emot med tanken att sätta denna tegelsten i handen på någon:"Varsågod, tag och läs, 550 sidor om hur nazister utstuderat och noga avvägt mördar barn efter barn efter barn på ett mentalsjukhus i Wien." Men romaner som Steve Sem-Sandbergs skrivs av just det skälet; för att vi inte ska glömma, för att vi ska försättas i ett tillstånd där tanken ”detta skulle kunna vara jag” blir omöjlig att bortse från. Den inlevelsen skulle mycket väl kunna vara det som vaccinerar oss mot ondskans upprepning, och vi måste tro att ett sådant skydd finns att tillgå eftersom alternativet är outhärdligt.
Steve Sem-Sandbergs projekt att skriva om Europa under andra världskriget har efter ”De fattiga i Lodz” alltså nått fram till Wien och Spiegelgrund – kliniken på det stora sjukhuset Steinhof i Wien, där nazisterna under fem år placerade barn som betraktades som överflödiga, degenererade eller misslyckade. De särskilt missanpassade tog man livet av, genom utdragna, plågsamma processer. Efteråt i journalerna: ”Dödsorsak: lunginflammation.”
Jag saknar språk för att kunna skriva om detta fruktansvärda. Detta rör sig utanför språkets domäner, långt bortom föreställningsförmågans gränser. Vetskapen om att det inte är dystopiska fantasier sprungna ur hjärnor förmögna att dikta ihop det vedervärdigaste vedervärdiga, utan fullständigt verkligt och sant, förstummar mig. Därför är jag glad att Steve Sem-Sandberg hittar orden, att han har ett språk för att berätta om allt det som dessa barn utsattes för. Gör ingen det förpassas de in i glömskan, och det är ett nytt övergrepp.
”De utvalda” är en roman som uppträder som en biografi, trots att den inte är det. Det slår författaren fast i dess efterord, som tydligt säger att gestalterna är uppfunna av honom, även om de råkar vara baserade på verkliga förlagor. Det här greppet är lite förvirrande, eftersom Sem-Sandberg har en utpräglat dokumentär stil. Skulle jag bedöma den som en vanlig roman, skulle jag säga att gestaltningen brister på cirka 400 av romanens 550 sidor. Sem-Sandberg håller sig väldigt nära källmaterialet, inte bara med sitt citerande ur journaler och förhör utan också i det att han sakligt återberättar skeenden och ”fakta” på ett sätt som signalerar att det är viktigare att informationen når fram än att det görs skönlitteratur av den. Detta är dock inget problem för den här sortens roman, tvärtom. Ett alltför fritt, måleriskt eller lyriskt språk hade kunnat uppfattas som respeklöst.
Många är de barn och anställda på sjukhuset som passerar i ”De utvalda”, men i centrum för denna parallellberättade roman står pojken Adrian Ziegler och den ambitiösa avdelningssköterskan Anna Katschenka. Genom deras öden och ögon når Sem-Sandberg in till läsaren, som omväxlande placeras i offrens och bödlarnas skor. Ziegler är en av de där människorna som mot alla odds klarar sig, som överlever och överlever fast allt talar emot att han ska göra det. Som romanfigur betraktad är han därmed rätt klassisk, även om omständigheter och verklighetsförankring här är extraordinära. Katschenka är något annat, hon är läsarens stora utmaning. Den duktiga flickan som klarar sjuksköterskeutbildningen med bravur, som alltid är ambitiös, plikttrogen och effektiv och som utan några direkta nazistiska böjelser ändå aktivt söker sig till Spiegelgrund eftersom hon har en märklig känslomässig bindning till överläkaren.
Anna Katschenka lyder order och sätter ära i att utföra sitt arbete så verkningsfullt som möjligt. Hon är en lojal anställd, och denna inställning är överordnad allt annat – också arbetets natur och innehåll. Plikttrogenhet och ett ambitiöst sinnelag är inga ovanliga egenskaper, och det är här som Sem-Sandberg verkligen sätter läsaren på prov: vilka mekanismer är det som får människor att utföra brutala handlingar? Kan det vara något så enkelt som lojalitet? Skulle din egen pålitlighet kunna användas på samma sätt?
Birgitta Trotzig beskrev i sitt författarskap i allmänhet, och i romanen ”Sjukdomen” i synnerhet, samhället som en apparat. I ”Sjukdomen” skriver hon: ”Det är Maskinen som gör likgiltigheten. Människan mals krossas behandlas: en dag kommer hon ut som en annan än den hon var från början. Hon har blivit Maskin: allt hon gör är Maskinens verk.” Om samhället i någon mening alltid är en apparat, är Tredje riket dess mest extrema version. Här är maskinen inte bara allmänt mekanisk, den är en mördarmaskin som systematiskt väljer ut och avrättar oönskade element. Att läsa ”De utvalda” är något av det mest plågsamt ansträngande man kan göra, men det är inte skäl nog för att låta bli. Steve Sem-Sandberg har gett oss ytterligare ett storverk om mänsklighetens värsta skamfläckar – vi är skyldiga att läsa och lära.