Hokitika, Nya Zeeland, 27 januari 1866. En brokig skara om tolv män håller möte i rökrummet på det nedgångna Crown Hotell. En främling kommer in i rummet, det är den unge Walter Moody som just har anlänt från Skottland för att bli guldgrävare. Detta är öppningsscenen i Eleanor Cattons finurligt konstruerade detektivroman ”Himlakroppar” Med sina tjugoåtta år var Catton den yngsta författaren och hennes roman den längsta (dryga 1 100 sidor i svensk översättning) som någonsin belönats med Man Booker-priset. Men det som gör ”Himlakroppar” till en enastående skönlitterär prestation är dess originella och ytterst avancerade berättarstruktur som följer mönstret för planeternas rörelser på himlavalvet.
Liksom Mr Lockwood i Emily Brontës ”Svindlande höjder” är Walter Moody en oinvigd nykomling som måste få bakgrunden till romanens intrig förklarad för sig. På så vis skapar Catton en avancerad ramberättelse som halvvägs i romanen hinner svänga runt sin egen axel. I övrigt finns där en allvetande och närvarande berättare som ibland talar direkt till sin publik. Det är inte de enda likheterna med stora episka berättare som Brontë och Dickens som gör att ”Himlakroppar” har jämförts med 1800-talsromanen.
De tolv männen, var och en tillhörande ett av zodiakens stjärntecken, tvingas att inviga Moody i de händelser som orsakat mötet och som alla de närvarande så småningom visar sig vara inblandade i. Skeppsklareraren Thomas Balfour, domstolstjänstemannen Aubert Gascoigne och affärsmannen och hallicken Dick Mannering berättar för Moody om den försupne eremiten Crosbie Wells oförklarliga dödsfall och om horan Anna Wetherells misslyckade försök att ta sitt liv med opium. Wells tidigare okända hustru Lydia har dykt upp för att göra anspråk på makens förmögenhet. Kaptenen på det skepp som Moody hade färdats med misstänks för skumraskaffärer och en guldgrävare är spårlöst försvunnen.
Medan berättelsen framskrider avslöjas nya detaljer genom att händelserna berättas om och om igen utifrån respektive persons synvinkel. Var och en av de ”himmelska” tolv träder fram i tur och ordning medan berättelsen framskrider. Deras respektive bakgrund, livssituation och inbördes relationer beskrivs utförligt. Det är som om berättarrösten riktade sitt teleskop mot allt nyare stjärnkonstellationer. Trots detta myller av detaljer och namn blir var och en av dem en personlighet lätt att minnas. De kretsar kring varandra som planeter i ett mikrokosmos där allting ytterst kretsar kring guldet. Guldgrävarnas och äventyrarnas stad Hokitika utgör en suggestivt skisserad kuliss som påminner om den amerikanska västern eller om Australiens nybyggarsamhällen.
Det är en läsning som kräver tid, tålamod och tankearbete. Fiktion har sin frihet och det är något visst med astrologi i mordgåtor, även om Catton använder sig av idén på ett helt annat sätt än exempelvis Olga Tokarczuk i sin psykologiska thriller ”Styr din plog över de dödas ben”. Också den som är fri från tro på horoskop och andra övernaturliga förklaringar kommer garanterat att svepas med av den poetiska kraften i ”Himlakroppar”. Moodys hemlängtan ”i antipodernas mörker, där allt var upp och ner” väcks av insikten att ”Stjärnhimlen var omvänd, stjärnbilderna obekanta och polstjärnan som befann sig under hans fötter […] totalt uppslukad”. Det här är nämligen också en roman om främlingskap, om de gamla världar som gick under i mötet med kolonisatörer och om människors ständiga längtan efter ett nytt och bättre liv under nya och nådigare himlar.