Nätet är fullt av sjukdomsbloggar. Somliga blir friska, andra inte. Det offentliga döende som en gång var furstars plikt och privilegium är numera allmän egendom. Strax före nätets tid etablerades genren i Sverige av diktarfursten Sven Delblanc i Slutord från 1991. Just nu driver till exempel Henning Mankell och Bodil Malmsten cancerbloggar, men den senare ger också ut en dikt om en annan och älskad människas död i bokform.
Bodil Malmsten är kanske mera känd än läst. Hon är ett varumärke understött av tweets och bloggar. Stora delar av författarskapet består av ”loggböcker” hämtade från nätet. Inget ont i det. Envar som tar till orda professionellt behöver ett varumärke. Nackdelen är att man kan förvandla sina konstnärliga produkter till enklare bruksföremål. Kvalificerad konst från andra områden trivs inte riktigt på nätet.
Varumärket hos många konstnärer idag växer samman med personan och det individuella jaget. Döden hotar dessa figurer på olika sätt – som glömska (marknaden cirkulerar inte längre produkterna), som avrundning (exakt så många böcker/tavlor/filmer blev det; nu kan konstnärskapet läggas till handlingarna), som jagets upphörande. Det finns mångna sorters död och sorg att hantera.
Bodil Malmstens nya bok Det här är hjärtat har fått stor förhandsuppmärksamhet. Men få journalister har nått fram till människan bakom den; de har intervjuat ett varumärke. Jag kan också tycka att rösten i själva boken är otydlig. Man vet inte riktigt varifrån den kommer. Ett sällsamt tillägg till den klottriga avsändaradressen är att dikten har två utgivare – Bonniers och Rönnells antikvariat. Det senare sysslar ibland med att ge ut avantgarde, men Malmstens bok är en mycket normal produkt i marknadens mittfåra.
Språket ligger nära det muntliga, vänder och vrider på vardagliga ”enkronasord” för att få dem in i sorgens ljuskrets. Om sorgen skall formuleras så måste det ske här och nu, mitt i livet. Det sakrala eller absurda snuddar bara vid texten eller tar sig in i den bakvägen. Det verkar som om död och sorg inte kan avvinnas särskilt stor originalitet på grund av att de är allas erfarenheter, och Bodil Malmstens text vill nå precis alla. Därför når den kanske ingen alls på djupet. Detta är nog en ganska bra bok, men jag har känslan av att den ligger på nätet med dess distanserande kyla - inte i handen, trots den ursnygga grafiska formen. Det känns som om det är sorgens och intimitetens varumärke som skrivit, inte Bodil Malmsten själv.