Ett av de stora mysterierna i svensk politik är hur Socialdemokraterna kunde vara med och genomföra nyliberala reformer. Hur kunde ett parti som (då) kallade sig socialistiskt vara med och sänka skatten, marknadsanpassa de statliga företagen och ta bort regleringar på kapitalmarknaden? Det har av många betraktats som obegripligt. Andra har försökt förklara det med att socialdemokratin svikit sin historiska mission. Att partiet har varit alltför pragmatiskt i sin framtoning, att man inte i tillräckligt hög grad vågat angripa den kapitalistiska ägarstrukturen i samhället, och att det skapat en backlash under 80-talet. Det ligger något i det, men samtidigt är det en alldeles för grovkornig förklaring.
Nyliberalismen drabbade hela västvärlden under 80-talet. Från Margaret Thatchers Storbritannien till Demetris Christofias kommuniststyrda Cypern. Överallt sänktes marginalskatter medan statliga företag marknadsanpassades. I dag har kunskapen om nyliberalismen vuxit och därför intresserar sig forskare och intellektuella i huvudsak för under vilka omständigheter som den har införts. Här i Sverige fick vi till exempel inte samma avreglerade finansmarknad som Storbritannien och Irland. Däremot fick vi en mera avreglerad offentlig sektor än någon annanstans. Hur kommer det sig?
För den som vill lära sig mera om hur Sverige bemötte nyliberalismen finns en nyutkommen bok av Henrik Malm Lindberg och Stig-Björn Ljunggren. Den heter ”Från jämlikhet till effektivitet – om lärande socialdemokrati under 1980-talet” och är en saklig beskrivning av partiets svåra år. 80-talet var en tid då ord som ”bolagisering”, ”köpfest” och ”skolpeng” slog igenom i svenska språket. Då allt från bygglagstiftningen till de statliga monopolen började luckras upp.
Samtidigt var 80-talet ett decennium då den offentliga sektorn blev alltmer ifrågasatt. Under 70-talet hade västvärlden drabbats av en stor ekonomisk kris som en följd av en oljekris. Det hade blottat ett finansieringsproblem inom den offentliga sektorn. Nu började man tala om den ”ofantliga sektorn” och 1990 visade undersökningar att det var tre gånger så många som ville minska dess storlek jämfört med dem som ville bevara den som den var.
Här måste man förstå hur hårt missnöjet drabbade socialdemokratin. Den offentliga sektorn hade varit dess skötebarn och den enskilt viktigaste beståndsdelen i det som Erlander kallat ”det starka samhället”. I dag kan det vara svårt att föreställa sig men under 80-talet beskrev vissa inom partiet den som ”den socialistiska sektorn”. Skolan, vården och omsorgen sågs som en del av samhället som ”räddats undan marknadsekonomin”, där produktionen skedde efter behov och målet inte var företagsekonomisk vinst. Den offentliga sektorn var med andra ord inte bara en samhällelig service – den var en strategi för att gradvis flytta fram arbetarklassens positioner. Detta gjorde att den måste räddas, till varje pris.
Paradoxalt nog var det alltså tron på den socialdemokratiska ideologin som gjorde att partiet började genomföra marknadsekonomiska reformer i rasande takt. Resonemanget kunde se ut så här:
Den offentliga sektorn lider av ett budgetunderskott, vilket innebär att verksamheten måste effektiviseras. Alltså: mera marknadsekonomiska styrmedel.
I långtidsutredningen 1987 betonades behovet av konkurrens och etableringsfrihet som ett led i detta. Dessutom behövde beställaren skiljas från utföraren (grunden till att riskkapitalbolag i dag kan äga skolor). Resultatet blev att nyliberalismen smög in bakvägen.
Och detta gör att vi i dag förknippar dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt med nyliberalismen, trots att han kallade partiets ekonomiska politik för ”en offensiv mot nyliberalismen”.
Feldt, som trodde att man kunde marknadsanpassa välfärden för att stoppa kapitalismens framfart.
Frågan är dock: Hade det gått att göra på något annat sätt? Inte om man får tro Lindberg och Ljunggren. De menar att socialdemokratin på 1980-talet skickligt anpassade sig till förutsättningarna. Vilket gjorde att man kunde behålla befolkningens tilltro till välfärdsstaten. På så sätt lyckades man ducka för den konservativa vågen. Socialdemokratin satt ju trots allt kvar vid makten under hela 80-talet. Dock kan man fråga sig om detta inte är en aning förenklad bild av problemet. För även om Sverige inte har vägletts av doktrinen om att det som är bra för finansmarknaden är bra för landet har här funnits en naiv tilltro till riskkapitalisternas goda intentioner.
Istället för kraschade banker har vi fått kraschade skolor. Och det är, för att uttrycka det krasst, egentligen bara en annan sida av den nyliberala saken.