Det finns en scen i Tadeusz Slobodzianeks ”Vår klass” som aldrig lämnar dig. Pjäsen följer en skolklass i östra Polen från tidigt 1930-tal fram till våra dagar, med en fasansfull kulmen 1941. På scenen står så den gamle rabbinen Abram kvar, sensationellt spelad av Hannes Meidal i Teater Galeasens uppsättning. Abram reste till USA redan 1937 och fick därmed chans att leva och se sina barn växa upp. Här räknar han krampaktigt upp deras namn, som ett besvärjande eko av namnen på de vänner och släktingar som blev kvar och gick under.
Före andra världskriget hade Polen Europas största judiska befolkning, men bara tio procent skulle komma att överleva pogromer, fördrivning och dödsläger. För att citera professor Barbara Kirshenblatt Gimlet: ”Hela Polen är ett Holocaustmuseum.” Så vad ska man då kalla Jedwabne? Den lilla staden skapar vid millennieskiftet rubriker över hela världen då historikern Jan T Gross ger ut boken ”Neighbours. The destruction of the jewish community in Jedwabne, Poland”. Inga okända fakta, bara det som många vetat i alla tider: Massavrättningen av judar 1941 utfördes inte av den tyska Einsatzgruppe utan av Jedwabnes egen befolkning. Osannolikt hätska reaktioner följer. Gross sägs bedriva en ”smutskastningskampanj” mot Polen och i en radiointervju avfärdar Lech Walesa honom som en ”en jude som vill tjäna pengar”. Det är mot den här bakgrunden som journalisten Anna Bikont sjösätter sin egen undersökning, som nu kommit ut på svenska.
Med en stundtals utmattande detaljrikedom är ”Vi från Jedwabne” lika mycket en rekonstruktion av ett historiskt brott som en samtida bild av ett land fullt av öppna gravar. Bikonts stämma är torr och klar när hon med imponerande systematik söker reda ut vad som faktiskt hände, och hur, och varför. Tiden som passerat är en försvårande faktor, men annat är värre. Som uppfattningen att det finns en ”judisk” och en ”polsk” sanning om den 10 juli 1941. Men fakta är fastställda: Den judiska befolkningen hämtades tidigt på morgonen. De jagades iväg till torget, de misshandlades och förnedrades av beväpnade bybor. De fördes till en trälada där vuxna, barn och åldringar brändes till döds. Många deltog, och fler såg på när deras grannar utplånades.
Ja, just grannar. Att händelserna i Jedwabne blivit så omtalade handlar nog främst om att det inte var främlingen som dödade, utan den som handlat i din butik och gått i din klass; titeln på Gross bok är ingen slump. Och lyfter man blicken till två av mänsklighetens stora misslyckanden i modern tid, folkmorden på Balkan och i Rwanda, finns grannarna även där som ett centralt tema. En möjlig slutsats av att det ens är möjligt att bränna sina grannar till döds är också att Jedwabne säger något relevant om den mänskliga naturen: I ett till synes chockartat händelseförlopp får ett monstruöst inre plötsligt fritt spelrum och det onämnbara sker. Men det Bikont påminner om är hur mycket ”förarbete” som tycks krävas för att ett folkmord faktiskt ska äga rum. Minns den nationalistiska propaganda som föregick massakrerna i Bosnien eller hur radiostationen RTLM hetsade till att ”utrota kackerlackorna” i Rwanda. I Polen var det inte minst kyrkorna som stod för förarbetet. ”Håll Polen rent från juden, Herre” sjunger en kyrkokör i maj 1939 och lokaltidningen Sprawa Katolicka publicerar under 30-talet rubriker av typen ”Så blev Polen judifierat”.
Men från ortsborna återkommer en annan bild som förklaring till massakern, att den judiska befolkningen skulle ha bistått Sovjet under ockupationen 1939-41. Och det är bitvis stötande att Bikont alls tar sig an bilden av ”judiska kollaboratörer”, men på journalisters vis vill hon pröva frågan – för att sedan avfärda den. För det var genom en brutal och uthållig antisemitisk propagandaapparat som den 10 juli 1941 blev möjlig, och det som blir tydligt är att då är nu. ”Jag dränks i ett hav av antisemitism när jag är i Jedwabne.” skriver Bikont i sin loggbok i februari 2001. 2011 rapporterar polska medier om hur minnesstenen över de mördade har vandaliserats, någon har klottrat hakkors och målat över offrens namn.
Som ett appendix till sitt rika reportage har Anna Bikont till slut sökt återskapa Jedwabne 1939, före allt som hände. På en tecknad karta syns torget, den judiska begravningsplatsen och raderna av hus där människor ännu lever. Och likt Abram i ”Vår klass” räknar hon upp dem: Jankiel, Sara, Szloma, Lea. Namn efter namn som ett vittnesmål, och en egen minnessten som nu sprids över världen.