Då Kristina Ohlsson, känd som deckarförfattare för vuxna, debuterade som barnboksförfattare med kapitelboken ”Glasbarnen” var det många med mig som blev fullkomligt bergtagna. Boken vann Barnens Romanpris 2013 och den hyllades av recensenterna, så också av mig.
Att upprepa en sådan formidabel succé är svårt. För att inte säga nästan omöjligt, eftersom förväntningarna ofrånkomligt blir skyhöga.
I den första boken var det Billie som fick berätta om det hemsökta huset, dit hon flyttar. I den andra var det Aladdin som drabbades av mystiska omständigheter med en pojke som inte lämnade några fotavtryck och där myten om en försvunnen silverskatt hade viss betydelse.
Den här gången är det Simone som för berättelsens talan då det tycks spöka i hennes mormors hus, där också trädgårdens statyer, de så kallade stenänglarna, är involverade. Det gamla hotellet tycks bära på en väl bevarad hemlighet som steg för steg blottas tack vare mystiska meddelanden, lönnfack och brev från det förflutna som trion tar sig an med stor nyfikenhet.
Liksom i de tidigare böckerna är det fråga om magisk realism. Mysterier som åtminstone till största del har sin naturliga förklaring, även om Ohlsson alltid lämnar ett visst utrymme för spekulationer om det ockulta.
Det är spännande och välskrivet, även om ”Stenänglar” inte är lika hänförande som debuten. Liksom i de tidigare böckerna finns också här ett sidospår parallellt med mysterieberättelsen: mormor som drabbas av cancer och Simone som försöker greppa den sorg som drabbar henne. Det hela berättas väldigt fint och inkännande – något av bokens stora behållning.