Dokumentär
Titel: All the beauty and the bloodshed
Visas på: Bio
Medverkande: Nan Goldin, Megan Kapler, Noemi Bonazzi
Regi: Laura Poitras
Speltid: 117 min
Betyg: 3
Amerikanen Laura Poitras är en av den samtida dokumentärfilmens verkliga stjärnor, hon förärades exempelvis ett retrospektiv vid fjolårets IDFA (världens mest prestigefyllda dokumentärfilmfestival). För den stora allmänheten är hon främst känd för sina porträtt av visselblåsarna Julian Assange ("Risk", 2016) och Edward Snowden ("Citizenfour", 2014), men hon har två decenniers prisbelönt filmskapande i ryggen. Hennes senaste film fokuserar på ännu en karaktärsstark aktivist, nämligen konstnären Nan Goldin (för tillfället aktuell med utställningen "This will not end well" på Moderna Museet i Stockholm). Goldins närgångna och färgmättade fotografier återfinns i konstsamlingar världen över, liksom i vardagsrum och på moodboards. "All the beauty and bloodshed" inriktar sig dock på hennes kamp mot den hänsynslösa familjen Sackler som har blivit rik på Oxikodon – läkemedlet som utlöste opioidkrisen i USA.
Vi möter först Nan Goldin på konstmuseet The Met i New York, där hon tillsammans med sin aktivistcell kräver att det världsberömda museet döper om sin Sackler-flygel. Filmen utspelar sig därefter på två berättarplan. Parallellt med den politiska kampen i presens återberättas Goldins livshistoria som genomsyras av psykisk ohälsa och dysfunktionella familjeband.
Laura Poitras tar här hjälp av Nan Goldins rika bildskatt, vilket är fullt begripligt. Dock skapar det en relativt konventionell biografi. Berättarrösten tillsammans med långsamma inzoomningar i familjealbum förknippas snarare med "K special" än med det Guldlejon i Venedig som filmen tilldelades i höstas.
Att Laura Poitras har blivit en så uppburen dokumentärfilmare finner jag överlag märkligt. Hennes produktioner är habila tv-reportage snarare än formmässigt intressant filmkonst. Det är ofilmiska filmer likt denna som har gett dokumentärgenren ett rykte om sig att vara torftig. Det blir särskilt tydligt när hon som i detta fall skildrar någon som själv är konstnär. Nan Goldins egen konst är självbiografisk och därtill estetisk, och kommunicerar på en känslonivå dit Poitras kliniska bildjournalism aldrig kan nå. Men det finns olika skäl till att se en dokumentär, och som informationsförmedlare är Poitras onekligen skicklig.