Stora salen i Konserthuset var på tisdagskvällen välfylld med en förväntansfull lyssnarskara som kommit för att höra en helaftonskonsert genomförd med endast två musiker på scen - men vilka musiker! Jordi Savall, sedan länge en expert och forskare på tidig musik, kompositör och erkänd mästare på en rik flora av tidstrogna stråkinstrument. Rolf Lislevand, en expert på lut- och gitarrinstrument från tidigt 1600-tal och en världsberömd uttolkare av just sådan musik. I fem musikaliska huvudgrupper lotsade dessa två musiker oss genom europeisk musik från mitten av 1500-talet till tidigt 1700-tal, en musikalisk brytningstid mellan renässans och barock då utforskandet av nya spelsätt och uttrycksmedel var i stark blomning.
Man inledde med musik från mitten av 1500-talet med en svit av den spansk-italienske tonsättaren Diego Ortiz. Den fyrsatsiga sviten inleddes med en Folia – en melodisk/harmonisk typföljd vi bland annat kan finna i den svenska Sinclairs-visan. Gamba/theorb utvecklade en växelvis ledande-stödjande dialog av högsta klass, inte mindre intressant när theorben till sist byttes mot barockgitarr. Svitens tre övriga satser utvecklade bara instrumentalisternas tonsäkerhet och exakta samspel.
Engelsmannen Tobias Hume tonsatte både rent instrumental musik och sånger till luta. Savall gav oss solo några smakprov ur samlingen ”Musicall Humors” där han utvecklade stort virtuoseri med skilda spelsätt, stora ackord på sin 7-strängade gamba och ytterligt snabba löpningar. Det blev andlöst spännande musik, det var bara att luta sig tillbaka och försöka hämta andan efteråt. Fransmannen Marin Marais var själv gambist och utnyttjade instrumentets alla uttrycksmedel i sina kompositioner, något Savall utan problem redovisade. De tre styckena ur ”Pièces de Viole” kom verkligen att kännas som tidig barockmusik, både i musikens täta kromatik och närmast funktionen sologamba plus generalbas. Lysande samspel musikerna emellan och hetsig kulmination i sista satsen.
”Pièces pour Guitare” av tonsättarna Santa Cruz och G Sanz gav oss lyssnare en märklig känsla av att ha hört sådan spanskklingande musik tidigare, trots att den ”riktiga” spanska gitarren och dess musik kom mer än hundra år senare. Utförandet av dessa stycken på den lilla barockgitarren var både känsligt och virtuost, en ren uppvisning av högsta klass.
Den avslutande minisviten ”Pièces de Viole”, tre stycken av tonsättarna De Machy och bekantingen Marais, kom att bli slut- och maximalpunkten av dessa två musikers fantastiska samarbete.
Entusiastisk publik reagerade med stående ovationer. Passande låtsas-blyga exekventer bjöd på två extranummer och inneslöt oss en sista gång i den strängarnas magi som just dessa två medmusikanter skapat under kvällen.