Kammarsolisterna slog på stort i går kväll med en hyllning till 150-årsjubilerande Jean Sibelius som varade i nästan tre och en halv timme (med två pauser). Men det kändes ändå inte långt, tvärtom. Sibelius är en rik källa när det gäller kammarmusik och det mesta spelas alldeles för sällan. Stämningen var, som alltid hos Kammarsolisterna, trivsam och avspänd. Musikerna turades om att ge trevliga och intressanta presentationer av styckena med små glimtar ur kompositörens liv. Den charmerande och okonstlade Terés Löf kompletterade perfekt (och hennes stövlar är ju bara så coola - liksom för övrigt även Bernt Lysells fluga).
Programmet svepte genom hela Sibelius musikaliska skaparliv. Det började med några ungdomsverk utan opustal i vilka hans tonspråk inte hunnit bli fullt utvecklat men pekar framåt mot vad som ska komma. Musiken har redan vid denna tid (tonsättaren är endast ca 25 år gammal) egenskaper som är karakteriska för den mogne Sibelius. Musiken må vara melodiös men den är oförutsägbar och utvecklar sig sällan som förväntat. En oväntad harmoni eller ett tonartsbyte överraskar och gör att man aldrig slentrianlyssnar. Sonatinen i E-Dur op. 80 är av senare datum. Nils-Erik Sparf och Terés Löf gav det älskvärda stycket ett helgjutet framförande.
Efter första pausen framförde Klara Hellgren och Terés Löf satsen ”Scène d’amour” ur orkestersviten Scaramouche, op. 71, i ett maffigt arrangemang för violin och piano. Helt underbart! De något tidigare komponerade stycken för violin och piano, op. 81, som följde hade en intagande fräschör och kontrasterade mot det nattsvarta ”Malinconia”, op. 20, för piano och cello sprunget ur en personlig tragedi. En explosiv början övergick i lågmäld vrede och sorg där någon försoning med hårda ödet inte stod att upptäcka. Erik Wahlgren och Terés Löf gjorde ett utomordentligt framförande av det gripande verket.
Fem skisser för piano, op. 114, bar prägel av Sibelius avsked från sitt musikaliska skapande. Men konsertens avslutande verk tillkom då han stod på höjden av sin skaparkraft. Stråkkvartett i d-moll, op. 56 med namnet ”Voces intimae” blev en fantastisk upplevelse. En meditativa första sats övergick via ett forcerat glättigt vivace i ett intensivt gripande adagio och avslutades med en nästan ursinnigt energisk sistasats.