Som en skönsjungande Polyanna svepte hon in på sjuttiotalets musikalscen, det positiva yrvädret Annie som trots avsaknaden av föräldrar alltid lyckades hålla humöret uppe med en glad trudelutt. I denna tredje filmatisering av den välkända Brodwaymusikalen har trettiotalets New York bytts mot nutida dito, vapenmiljonären Warbucks blivit till mobilmiljardären Will Stacks (Jamie Foxx) och föräldralösa Annie (Quvenzhané Wallis från ”Beasts of the southern wild”) bor – givetvis – inte på ett barnhem utan i fosterhem. Inte för att det skulle vara bättre, när fostermamman miss Hannigan (Cameron Diaz) är minst lika spritglad som i Carol Burnetts uppenbarelse à la 1982.
Här finns ingen tid för barnsligt stoj och lek, utan Annie och hennes arma medfosterbarn får städa, hjälpa till och allmänt foga sig efter Hannigans nycker. En saftig bit socialrealism som i sig skulle kunna bära upp ett helt drama, men som här givetvis täckts med pastellskimrande softfilter i musikalpärlor som ”Tomorrow”, ”It´s the hard knock life” och You´re never fully dressed without a smile”.
Annie ger sig dock inte – hon ska hitta sina föräldrar, fastän det enda hon vet om dem är att de lämnade henne utanför en italiensk restaurant för sex år sedan efter en bit cannoli. När hon av en slump springer på den borgmästaraspirerande Stacks, inser hans pr-stab blixtsnabbt att Annie kan bli ett värdefullt kort i spelet om väljarna om han väljer att ta fosterhemsbarnet under sina rikemansvingar.
Vips befinner sig Annie mitt i det twitter- och instagramflöde som kan rendera Stacks vinsten, bara han ser till att med hjälp av de digitalt distribuerade bilderna verka mer mänsklig än kapitalistisk. Bitvis glimmar det till när fattiga Annie får uppleva ett helt nytt slags liv och i sin tur visar arbetsnarkomanen Stacks nya sidor av livet, men tyvärr får filmens skådespelare aldrig visa sin rätta potential i de utsmetade rollkaraktärerna.
Sången och dansen då? Jo, här finns lika mycket av den varan som någonsin i 80-talsversionen fastän mer uppdaterad, och att ”It´s the hard knock life” försetts med hiphopsbeat känns mer än logiskt efter Jay-Z´s sampling i ”Hard knock life – Ghetto anthem”. Samtidigt har en del sånger popifierats lite väl för sitt bästa, och även om Quvenzhané Wallis både sjunger fint och gör en fullgod Annie börjar filmens två timmar snart att kännas tuggummisegt utdragna. Och inte konstigt är det, med ett manus som snart börjar dansa mazurka i sina försök att jämka de logiska luckorna. Synd på så rara musikalärtor.