Sophie Zelmani behöver ingen längre presentation. På tolv plattor har hon tillsammans med producenten och arrangören Lars Halapi förädlat sin omedelbara och stämningsskapande vispop.
Det märks att Zelmani har spelat med samma band i över 20 år. Kompet känns tryggt och avslappnat och musikerna vet precis var de har varandra. De vet konsten att spela mjukt och lågmält utan att tappa övertygelse och stringens. Basisten Thomas Axelsson har ett varmt och fylligt sound och trummisen Peter Korhonen lockar fram ett stort register med sitt smakfulla sväng. Nytillskottet Albin Grahns uttrycksfulla och lyriska trumpetspel är briljant utan att han behöver briljera.
Förutom bandets musikalitet är det gitarristen Halapis okonstlade och effektiva arrangemang som gör djupast intryck under kvällen. Allting känns så naturligt avvägt att uppmärksamheten hela tiden riktas rätt i ljudbilden. Det är bara luta sig tillbaka och vaggas tryggt i hamn.
Men vissa stunder blir det lite väl mysigt och lågmält. Det är som att Zelmani blivit bekväm i sin tillbakadragna roll och inte riktigt vågar överraska sin publik. Bäst blir det ändå när hon och bandet tar ut svängarna under den 2 h och 15 min långa konserten – som när dynamiken får svängrum i up-tempo-låten ”Only A Miracle”. Eller det spontana infall då Zelmani mottar publikens önskelåtar och får ett A4-ark med låttexten till ”Something More” levererad från första raden.