De förträffliga kammarsolisterna kommer att under höstsäsongen framföra Beethovens sena stråkkvartetter i tidsordning. Ett spännande initiativ som det kommer att bli högintressant att följa. Som Beethoven-experten Åke Holmquist framhöll i sin engagerade introduktion önskade kompositören sannolikt att de fem sena kvartetterna skulle upplevas som en enhet och helst i ett sammanhang (detta skulle enligt Holmquist fordra en överkomlig tidsinsats, inte längre än ”Rhenguldet” ).
Men konserten började med en annan tolva, Sjostakovitjs 12:e stråkkvartett, op 133. Den komponerades så sent som 1968 och tillägnades då den ryska Beethoven-kvartettens försteviolinist. Ett tolvtonstema inleder och återkommer flera gånger. Men detta är ingen omstörtande musik och temat håller sig snällt inom tonarten Dess-dur. Verket inleds ganska melodiöst. Efter en energisk musikalisk uppgörelse med sina demoner landar tonsättaren slutligen verket i en försonlig stämning.
Före Beethoven framfördes ytterligare ett verk: ett uruppförande av Kim Hedås’ ”Mimionimas” som enligt tonsättaren relaterar till just den Beethovenkvartett, nr 12 op 127, som skulle följa. Ett mycket intressant verk, byggt på den ”dubbelhet” som tonsättaren funnit hos Beethoven. Fascinerande klangmattor blev avstamp för roliga små musikaliska krumbukter och tre stämmor förenade sig ofta mot den fjärde i vibratoackord, pizzicatospel och flageoletter.
Likheterna med de först framförda verken framträdde i framförandet av Beethovens stråkkvartett. Den är ännu förankrad i Haydns och Mozarts tradition men oväntade inslag visar vägen mot något nytt. Instrumenten finner sig inte i sina traditionellt tilldelade roller, de byter plats med varandra och slår sig samman tre mot fyra. Satserna innehåller ideliga överraskningar som skapar osäkerhet hos lyssnaren om vad som pågår. Figurer baserade på det hos Mozart ovanliga sekund-intervallet (ett tonsteg) återkommer verket igenom. Adagio-satsen är nästan smekande vacker men dissonanser spräcker den blanka ytan.
De svåra verk som stod på programmet ställer alla mycket höga krav på samspelthet, lyhördhet och teknisk skicklighet hos musikerna. Kammarsolisterna spelade helt enkelt bländande, som en organism snarare än fyra separata artister. Uppsala är lyckligt lottat som har denna ensemble och Stockholm är att gratulera - i höst kan de där höra samma konserter som vi.