Teater
Vansinnets historia
Regi: Emma Roswall
Medverkande: Aksel Morisse, Josef Törner, Per Wickström
Uppsala stadsteater, Intiman
Urpremiär 4 mars 2022
Det låter som ett vansinnigt projekt, att sätta upp Michel Foucaults idéhistoriska klassiker från 1961, "Vansinnets historia", som musikteater. Men den här genommusikaliska trion klarar skivan galant!
Denna i princip genomkomponerade musikteaterföreställning handlar mest om den store tänkarens tid i Uppsala under andra hälften av 1950-talet, dit han förvisats från Parisuniversitetet. Föga känt är att han påbörjade sitt avhandlingsarbete här av "Vansinnets historia" med Sten Lindroth, professor i idéhistoria, som handledare.
Föreställningen är uppbyggd som en sjungen dialog mellan Aksel Morisses mästrande professor och Josef Törners omväxlande dryga och sökande doktorand. Gunnar Wennerbergs sångcykel "Gluntarne" har fått stå modell för upplägget, men den här trion, kompletterad med kompositören Per Wickström på piano, är närmare den mer spetsfundiga kuplettsångargenren. Det är både fyndigt och redigt intellektuellt utmanande för publiken, men också kul och avväpnande.
Varje sångnummer är fyllt till bristningsgränsen med text. Här ryms femtitalets filosofiska tankevärldar likväl som Foucaults biografi. Den blivande avhandlingen om hur uppfattningen om vansinne och "normalt beteende" förändrats från medeltiden och fram till 1950-talet stöts och blöts. Kanske var det i Uppsala Foucault uppfann begreppet "diskurs", vilket i programmets ordlista översatts som "det vanliga sättet att prata eller tänka om något under en viss tid". Det dröjer cirka tjugo minuter in i föreställningen innan det för varje uppsatsskrivande student än idag så hjärnskrynklande ord dyker upp.
Scenen har flera femtitalsmarkörer som skrivmaskin, tjock-tv och arkivskåp med etiketter på lådorna. En och annan scenändring genomför de båda skådespelarna blixtsnabbt. Ibland verkar de inte kunna bestämma sig var de själva ska vara på scenen. De ändrar sig fram och tillbaka och blir till förkroppsligade metaforer av filosofins relativa väsen.
Föreställningen är en smart, skicklig och lekfull hantering av det mest intellektuella vi kan tänka oss. Men ett visst intresse för det akademiska livet och Michel Foucaults tankevärld är nog en förutsättning för att ta till sig detta lilla finurliga kammarmusikspel.
Susanne Sigroth-Lambe