Den riktigt stora konsten är alltid outtömlig. Hur länge man än umgås med den, hur många gånger man än återvänder till den, upptäcker man hela tiden någonting nytt.
Den verkligt stora konsten överraskar oss ständigt på nytt. Jag vet nog ingen konstnär som detta stämmer så väl in på, som är så outtömlig och ständigt överraskande ny, som Gustav Mahler (1860–1911). Kompositören vars ambition tycks ha varit att skapa just denna outtömlighet.
Det mången gång upprepade Mahlercitatet att en symfoni måste vara som världen, att den måste innehålla allt, antyder en sådan ambition. Och med de senaste decenniernas accelererande Mahlerintresse tycks det som om han faktiskt lyckades realisera sin ambition. Publiken återvänder ständigt. Mahlers musik framstår alltmer som just outtömlig.
En som levt länge med Mahlers musik är författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg.
Efter förra årets prisbelönta tegelsten om William Blake är Malmberg tillbaka med en betydligt tunnare volym om Mahler.
Bokens essäer, som avhandlar de nio numrerade symfonierna, den ofullbordade Tian, ”Das Lied von der Erde” samt ungdomsverket ”Das klagende Lied”, är till största del utökade versioner av de understreckare om Mahler som Malmberg skrivit i Svenska Dagbladet.
Det är med andra ord inte några heltäckande avhandlingar Malmberg skrivit, snarare ett slags öppnande introduktioner till varje verk. Och som sådana fungerar de alldeles utmärkt.
Låt mig, utöver den entusiasm och det djupa kunnande som gör Malmberg till en av vårt lands mest läsvärda kulturskribenter, nämna ett par saker jag särskilt uppskattar med boken.
För det första att Malmberg försöker styra iväg från det alltför biografiska perspektiv som länge präglat tolkningen av musiken.
Mahlers musik är större än hans person. För det andra uppskattar jag att Malmberg i stor utsträckning undviker diskussionen om ironiskt kontra allvarligt, högt kontra lågt, som också varit återkommande i försöken att förstå Mahler. Jag håller med Malmberg när han skriver att högt och lågt i själva verket inte alls blandas hos Mahler, ”snarare har gränserna mellan dem upphört att existera”.
Malmbergs essäer är som sagt utmärkta som introduktioner till Mahlers verk. De är små munsbitar Mahler som, om inte annat, lockar till vidare upptäcktsfärder i de outtömliga världar symfonierna rymmer.