Ömsint och roligt om MS-sjuk pappa och dotter

Sociala problem tacklas med värme, humor och burlesk lättsamhet i mycket sevärda "Normal".

Lucie (Justine Lacroix) och hennes MS-sjuka pappa (Benoit Poelvoorde) försöker framstå som helt normala när socialen hälsar på.

Lucie (Justine Lacroix) och hennes MS-sjuka pappa (Benoit Poelvoorde) försöker framstå som helt normala när socialen hälsar på.

Foto: Smorgasbord Picture House

Recension2023-06-01 11:58
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: Normal

Visas på: Bio

I rollerna: Justine Lacroix, Benoit Poelvoorde, Joseph Rozé

Regi: Olivier Babinet

Speltid: 87 min

Betyg: 4

Skrivande tjejen Lucie, gestaltad av en tonårstrulig Justine Lacroix, drömmer om ett annat liv än sitt eget, både som vaken och när hon sover. Hennes pappa (Benoit Poelvoorde) blir allt sjukare i MS och får allt svårare att klara sig själv. Lucie försöker kombinera hemarbete med skola och ett skitjobb.

Hon är därtill olyckligt kär i klasskompisen Etienne (Joseph Rozé). Han vill ha Lucies hjälp för att hånfulla kompisar ska sluta kalla honom bög och för att hans stora förälskelse ska bli intresserad av honom.

Lucies betyg sjunker och snart ska hon och pappan få hembesök av en socialarbetare. Det hela låter ju lite tröstlöst. Men tillsammans utarbetar de en plan för att verka så normala som möjligt.

I sin berättelse rör sig regidebutanten Olivier Babinet i fattiga och slitna miljöer, som bröderna Dardenne och Ken Loach gör i sina filmer. Men här tacklas sociala problem med mer värme och humor, rent av lite burlesk lättsamhet.

Lucie vägrar att ta på sig någon offerkofta. Men hon glider då och då över i sin fantasivärld, befolkad med skräckfilmsscener. Somliga av filmens fantasisekvenser är faktiskt rena splatterfilmscitat. Så när Lucie läser högt vad hon skriver är det lite förvånade både poetiskt och realistiskt självbiografiskt.

"Normal" är en fin liten film om att skrivande kan ge livskraft nog att möta både fantasins och verklighetens våndor.