I dag är väl Upplandssången i stort sett bortglömd, men i refrängen definieras Uppland:
Sjung den som kan det: här ligger landet
Uppland, vår hembygd, med skördar och järn.
Och det är där, mellan skörd och järn, som Kersti Kollberg och Björn Ullhagen har funnit ämnet till sin bok Alunda gjuteri. Fast det ska omedelbart sägas att det här inte är en hembygdsbok – det här handlar om nutiden i historien; om historien i nutiden. Om hur en på ytan föråldrad industriteknik kan ligga precis rätt i ett modernt postindustriellt Sverige.
Alunda gjuteri är ett av Sveriges minsta gjuterier. Ett familjeföretag. De tre ägarna är de enda anställda; vid behov tar man in beprövade inhoppare. Här finns inga giriga aktieägare eller ängsliga fondförvaltare – här finns respekt för hantverket, tålamod, yrkeskunnande och en solid vilja att utveckla och utvecklas. Årtionden av erfarenhet, lyhördhet inför järnet och dess möjligheter kombineras med en genuin vilja att komma vidare, finna nya produkter och kunder.
Kollberg och Ullhagen låter oss möta järnets människor. Deras ansikten, svettiga, sotiga, koncentrerade. Blickar. Kersti Kollbergs texter lyfter fram samtal och tankar, oron för framtiden och vem som ska ta över en gång. Hon sätter järnet i dess historiska sammanhang, järnet som konst, järnet som inkomst, järnet som arv. Björn Ullhagens bilder förmedlar kontrasterna mellan ljus och mörker – det glödande smältjärnet och de sotiga händerna. Vi får ögonkontakt genom röken; vi bländas av gnistregnen. Skitiga män, och en kontorsprydlig kvinna.
Det sägs ibland att den stora klassmarkören i det moderna Sverige är huruvida man duschar innan man går till jobbet, eller efter det man jobbat. Här möter vi en klass som definitivt duschar efter jobbet. Vi möter ryggraden i svensk ekonomisk historia – järnet. Järnet som i tusen år format Sverige – och Uppland. Och Alunda gjuteri är en bok som får oss att fundera på om vi läser om en pre-industriell verksamhet, eller en post-industriell. Är den här formen av småskaligt hantverk framtiden för svensk produktionsindustri? Eller ska vi uppfatta det här som ett slags metallindustrins version av Lännakatten? En museiverksamhet för entusiaster.
Boken ger inga svar, men den låter oss möta människorna som lever mitt i frågan. Vi får sitta tillsammans med dem vid fikabordet och ta en kopp kaffe ur termosen, medan hypermoderna konstföremål svalnar i verkstaden.