Toni Morrison – den första svarta kvinna att motta Nobelpriset i litteratur – är en författare som både förmår förnya sig och förbli sig själv trogen. Hennes senaste roman är hennes första samtidsskildring och både kortare och mer koncentrerad än hennes tidigare men sina centrala teman håller hon fast vid: svarta amerikaners – framförallt svarta kvinnors – pendlande mellan självförakt och stolthet och barns – svarta som vita – förfärande utsatthet.
Bride kallar sig huvudpersonen när hon som ung vuxen besluter sig för att inte vara ”niggerbrud”. Hon har all orsak. Hon föds så blåsvart att hennes mer ljushyade mamma känner äckel och ett ögonblick frestas att kväva henne. Hennes pappa överger familjen därför att han inte kan tro att hon är hans dotter och också det får hon bära skulden för. I skolan är hon mobbad och en pojkvän – en läkarstudent – visar sig mest intresserad av att bjuda hem henne till sina föräldrar för att chockera dem. Men med tiden förvandlas ankungen till svan. Hon gör karriär i kosmetikbranschen och lär sig dra fördel av sin svarthet genom att iscensätta den: hon klär sig helt och hållet i vitt med svarta acessoarer, hon blir ”en palett av kaffe och vispgrädde”, ”en panter i snön”. Hon blir förmögen, hon rör sig i innekretsarna och älskarna avlöser sorglöst varandra – tills den dag hon hastigt blir lämnad av den enda man hon verkligen vågat lita på och samtidigt konfronteras med en människa hon själv har svikit. Så småningom ger hon sig ut på en resa för att ställa sin älskare – och (inser hon, nu) älskade – till svars. Det blir en odyssé genom många olika miljöer – en odyssé som leder till nya insikter, personlig mognad och ett lyckligt slut.
Som flera gånger förut låter Morisson berättarperspektivet växla. I den första – och starkaste – delen av romanen kommer flera av personerna själva till tals, var och en med sin egen personliga röst, sitt eget idiom och framförallt sitt eget behov att förklara sig, i några fall försvara sig. (Här, inte minst här, har översättaren Helena Hansson gjort ett utmärkt arbete.) Genom Brides mamma, som aldrig låtit sin dotter kalla sig ”mamma” utan (paradoxalt nog) ”Sweetness”, blir det ohyggligt tydligt hur viktiga de olika graderna av svarthet har varit och kanske fortfarande kan vara i USA. Men vi får också höra hennes ingalunda helt lojala väninna Brooklyn, hennes kvinnliga lärare som hon i tiden i utpekade som pedofil och en liten svart flicka som varit offer för pedofili och vars barndom överhuvudtaget varit ännu tuffare än Brides egen.
I de senare delarna är det snarare författarrösten man hör och den är visserligen full av obändig energi men den känns för otålig, för mån om att snabbt komma vidare i berättelsen. Intrigen rusar på och är full av infall och förvecklingar – och våld, Morrison är fascinerad av våld på ett sätt som åtminstone jag känner en stark ambivalens inför – men det blir snabba sammanfattningar och resonerang – och tyvärr också både melodram och moraliserande – snarare än genomförd gestaltning. Något riktigt övertygande liv får varken den manliga huvudpersonen, den intellektuellt intresserade Booker som bär på ett alldeles eget trauma eller hans fantastiska faster med de sju männen av nästan lika många nationaliteter. Å andra sidan ska "Gud hjälpe barnet" nog inte läsas som en realistisk roman. Snarare är den en saga för vuxna och onekligen vill man gärna höra den till slut.