Det är stor konkurrens mellan de filmatiserade succéromanerna för ungdomar nu för tiden: "Harry Potter", Twighlight", "Divergent", "Maze Runner" och inte minst "The Hunger Games". Den sistnämnda har två fördelar jämfört med övriga - "Harry" möjligen undantagen - nämligen Jennifer Lawrence och en riktigt bra historia i botten av Suzanne Collins som trots fantasy-upplägget fångar mycket av vår tid.
I denna den tredje delen, som har delats upp i två delar, vaknar Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) upp hos rebellerna i District 13. Hon inser att hennes älskade Peeta (Josh Hutcherson) är fången hos tyrannen, president Snow (Donald Sutherland). Både Katniss och Peeta tvingas motvilligt in i en roll som propagandans ansikten hos respektive läger. Katniss som ändå tror på den sak hon talar för, inte minst efter att ha sett förödelsen i sin forna hemstad, misstänker att Peeta är tvingad.
Liksom i tidigare delar är det en grym berättelse med många och blodiga offer. Det är genomgående spännande och miljöerna i denna dystopi, där man har högteknologi men också jobbar mycket manuellt, är skickligt framställda. Emellanåt kan man känna en viss klaustrofobi då så mycket av filmen utspelas djupt nere i det försvarsschakt som rebellerna håller till i. Det mörka i fotot understryker mörkret i berättelsen ytterligare.
Fast berättelsens styrka och det som håller kvar intresset är främst att Katniss trots sin skicklighet på många saker ändå förblir en människa med dess svagheter. Hon tvivlar på hur kampen ska föras, hon tvivlar på sig själv. Det stärker djupet i filmen, och Jennifer Lawrence gör hennes både starka och svaga sidor trovärdiga. Hon har svårt att riktigt få till om det är värt att offra få för att om möjligt rädda flera, desto svårare då det handlar om närstående. Båda sidor är också beredda att göra bondeoffer för sin sak. Men hon är lika skicklig med sin pilbåge som hennes hjärta är stort.
Lägg till många suveräna biroller. Inte minst tänker man på Philip Seymour Hoffman som ju avled för ett tag sedan. Elisabeth Banks lyfter som den akut fåfänga Effie Trinket, liksom den infama propagandamästaren Caesar Flickerman, spelad av Stanley Tucci. Donald Sutherland har lagt ännu en ond karaktär till sin digra lista. Svagast är tyvärr annars så skickliga Julianne Moore som inte förmår gjuta mer kraft in i sina tal som President Alma Coin än vad Stefan Löfven lyckas med. Och det räcker ju inte långt.
Trots att filmen är den hittills svagaste ger den mersmak men det är bara att hålla sig. Som flera andra filmbolag gjort med sina filmatiserade böcker så är tredje boken uppdelad i två avsnitt och det följande kommer inte förrän nästa år. Så den som lever får se, men lite tråkigt är det.